Trots ett förvärrat säkerhetsläge så konstaterar Migrationsdomstolen att det inte finns något som förhindrar att Sverige utvisar en 14-årig pojke till Afghanistan. Migrationsdomstolen menar också att pojkens efterforskningar kring vad som hänt hans familj har varit otillräckliga.
Den 14-årige pojken blev nekad permanent uppehållstillstånd av Migrationsverket. Pojken valde då att överklaga Migrationsverkets beslut till Migrationsdomstolen i Stockholm.
Migrationsdomstolen slog fast att utlänningslagens bestämmelse om ”barnets bästa” särskilt ska beaktas. Migrationsdomstolen konstaterade också att de förhållanden som råder i Gharabagh i Ghazniprovinsen, som pojken kom ifrån, inte var såpass allvarliga att pojken kunde anses ha ett skyddsbehov.
Migrationsdomstolen skriver att:
”Även om säkerhetssituationen i Afghanistan har förvärrats ytterligare det senaste året bedömer migrationsdomstolen att de allmänna förhållandena i Ghazni, och övriga provinser i Afghanistan frånsett Helmand och Uruzgan, inte är så allvarliga att alla som befinner sig där eller alla som återvänder dit riskerar att utsättas för skyddsgrundande behandling.”
Enligt Migrationsdomstolen så är alltså risken för att pojken utsätts för ”skyddsgrundande behandling” i sin hemprovins obefintlig. De pekar också på att barn inte utgör en ”viss samhällsgrupp” enligt utlänningslagen varför pojken inte kan betraktas som flykting mot bakgrund av detta. Inte heller det faktum att pojken är shiitisk hazar kan anses utgöra en grund för att bevilja pojken status som flykting.
Om detta skriver Migrationsdomstolen:
”Även om situationen är svår för hazarer bedömer migrationsdomstolen att förhållandena ändå inte är sådana att shiitiska hazarer generellt riskerar att utsättas för förföljelse vid ett återvändande till Afghanistan”
Pojken ansågs heller inte ha kunnat visa upp att han bedrivit tillräckliga efterforskningar ”avseende familj och släkt i Afghanistan”.
Migrationsdomstolen skriver:
”Av Migrationsöverdomstolens avgörande MIG 2015:23 framgår att det bör kunna krävas att ett barn deltar i arbetet med att utreda möjligheterna till återvändande till hemlandet i den utsträckning som dess ålder och mognad tillåter samt beroende på hur situationen i landet ser ut.”
Inte heller pojkens ”antagande att hans släktingar lämnat Afghanistan med anledning av det försämrade säkerhetsläget” ansåg Migrationsdomstolen vara tillräckligt för att påvisa att han sannolikt stod utan nätverk i sitt hemland.
Migrationsdomstolen skriver om detta att:
”Migrationsdomstolen anser att X (pojken) har svarat kortfattat på de frågor som han fått under den muntliga förhandlingen och att de uppgifter han lämnat har varit vaga och detaljfattiga och bitvis även motstridiga… Även med beaktande av hans ålder och mognad anser domstolen att han bör kunna redogöra mer detaljerat om sitt liv i Afghanistan. Han har inte heller – enligt domstolens mening – kunnat lämna någon godtagbar förklaring till denna brist.”
Migrationsdomstolen bedömer heller inte att pojken skulle ha ett ”ömmande behov” av att stanna i Sverige då domstolen ansåg att den korta tid han vistats här omöjligt kunde innebära att han kunnat skaffa sig någon anknytning till Sverige.
Mot bakgrund av allt ovan nämnda så avslog därför Migrationsdomstolen pojkens överklagan och fattade istället beslut om att utvisa honom. En av Migrationsdomstolens ledamöter ansåg dock att det förelåg ömmande omständigheter och var därmed skiljaktig.
Önskar ni rådgivning kring och/eller konkret hjälp med ett ärende som rör migrationsrätt så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.
