Testamente giltigt – påverkan av demens vid tidpunkten för upprättandet gick ej att styrka

Den 93-åriga kvinnan undertecknade i september 2011 ett testamente. 2012 fick kvinnan en demensdiagnos. Testamentet gav upphov till en arvstvist där en av parterna hävdar att kvinnan, redan då hon undertecknade testamentet i september 2011, var under påverkan av demens. Ett minnestest visade på att hon redan i september 2011 var “förvirrad”. Hovrätten konstaterar dock att det inte med säkerhet innebär att hon var “förvirrad” just vid det tillfället då hon undertecknade testamentet.

Kvinnan avled i januari 2015 vid en ålder av 97 år. Två systersöner och en kvinna som var universell testamentstagare (en person som ärver enligt ett testamente) skulle dela på arvet. Den senare kvinnan hade varit sambo med den avlidna kvinnans son samt hjälp henne mycket på ålderns höst.

Den avlidna kvinnan hade upprättat tre testamenten. Det första upprättades år 2001 och enligt detta så skulle systersönerna ärva henne oavkortat.

Testamente nummer två upprättades med hjälp av jurist år 2009. Enligt detta så skulle den andra kvinnan oavkortat ärva den avlidna.

Det tredje testamentet upprättades av den ene systersonen i september 2011 och enligt detta så skulle systersönerna åter ärva allt.

Då kvinnan avlidit så stämde den andra kvinnan systersönerna vid Södertörns tingsrätt. Hon ansåg att testamente nummer två var det gällande och hon begärde därför att få arvet. Detta motiverade hon med att det tredje testamentet var ogiltigt då kvinnan vid tiden för upprättandet hade varit under påverkan av demens samt att detta hade utnyttjats av den ene systersonen.

Den andra kvinnan och systersönerna var överens om att den avlidna kvinnan led av demens i mars 2012, kunde tingsrätten konstatera. En ordentlig diagnos ställdes dock först senare under 2012.

Tingsrätten skrev följande angående att kvinnan skulle ha varit dement vid tidpunkten för upprättandet av testamente nummer tre:

“Den bevisning som har presenterats i den delen är tunn. Det finns några journalanteckningar om att X (den nu avlidna kvinnan) har uppfattats som dement och förvirrad…”

Angående de vittnesmål som skulle påvisa att kvinnan var under påverkan av demens skrev tingsrätten:

“Det går utifrån den bevisning som har lagts fram endast att säga att X var en i vart fall delvis förvirrad äldre kvinna som senare diagnosticerades med demens. Däremot gör utredningen det inte möjligt att säga att X när hon skrev under 2011 års testamente var dement på ett sådant sätt som avses i 13 kap 2 § ärvdabalken.”

Det gick heller inte att styrka att systersonen, på ett otillbörligt sätt, skulle ha utnyttjat kvinnans tillstånd. Tingsrätten menade att detta enbart gick att betrakta som en “spekulation”. Visst hade systersonen tagit initiativet till att upprätta testamente nummer tre men det kunde inte anses vara orimligt att upprättandet skett i enlighet med kvinnans egen vilja varför tingsrätten gick på systersönernas linje.

Den andra kvinnan lät sig inte nöjas med detta och överklagade därför till Svea hovrätt. Hon lade där fram ny bevisning bestående av ett minnestest som gjorts på den nu avlidna kvinnan.

Hovrätten skrev följande:

“Det minnestest K (käranden) åberopat i hovrätten stärker bilden av att X hade problem med minnet även under den period då testamentet upprättades. Enligt hovrättens mening går det emellertid inte att av minnestestet dra slutsatsen att X alltid var så förvirrad som testresultatet antyder.”

Enligt hovrätten så “saknas konkreta uppgifter” som kan styrka att den avlidna kvinnan skulle ha utnyttjats på ett otillbörligt sätt.

Den andra kvinnan överklagade åter, denna gång till Högsta domstolen som dock fattade beslut om att inte pröva fallet varför hovrättens dom står fast.

Önskar ni rådgivning kring och/eller konkret hjälp med ett ärende som rör arvstvist så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.