En kvinna i Torsås kommun motsatte sig att en fårhage skulle anläggas ett trettiotal meter ifrån hennes hus. Kvinnan menade att ”den förhärskande vindriktningen” skulle medföra ”en ständig stank av genomträngande fårlukt” vilket i sin tur skulle ha en negativ inverkan på hennes känsliga luftrör. Då ärendet hamnade i domstol så konstaterades det att kvinnan som boende på landsbygden får acceptera att det bedrivs djurhållning.
Fårbetet skulle bedrivas på en tidigare skogsfastighet ett trettiotal meter ifrån kvinnans hus. Enligt bygg- och miljönämnden i Torsås kommun så skulle den planerade fårhagen inte inverka negativt på vare sig miljön eller människors hälsa. Kvinnan som bodde granne med den tidigare skogsfastigheten hade en annan syn på saken.
Några år tidigare så avverkades skogen på fastigheten och den ursprungliga planen var att återplantera denna. Skogsfastighetens nya ägare skrinlade dock den planen och tänkte istället anlägga en fårhage på marken.
Beslutet om den planerade fårhagen ansåg kvinnan var fel och hon överklagade det därför till Länsstyrelsen i Kalmar. Enligt kvinnan så var trettio meter inte ett tillfredsställande avstånd. Detta mot bakgrund av den ”förhärskande vindriktningen” samt det faktum att det inte fanns något buskage eller liknande som kunde hejda stanken.
Därutöver så led kvinnan av hälsoproblem i form av känsliga luftrör och hon menade därför att ”en ständig stank av genomträngande fårlukt både i trädgården och inomhus skulle påverka henne menligt och vara mycket negativt för hennes hälsa”.
Länsstyrelsen delade inte riktigt kvinnans uppfattning. De menade att hänsyn visst ska tas till exempelvis allergiker när dylika saker ska bedömas men konstaterade samtidigt att området är av ”lantlig karaktär” och att man som boende i en sådan miljö i princip får acceptera att det bedrivs djurhållning. Kvinnan fick därför avslag på sin överklagan.
Kvinnan lät sig inte nöjas med detta och valde därför att överklaga Länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen i Växjö. Hon påtalade att fårbetet kommer ”förstöra boendemiljön på alla sätt, både ur trivselsynpunkt och ur hälsosynpunkt” men fick även här avslag på sin överklagan.
Kvinnan gjorde sedan ett sista försök med att få sin vilja igenom. Hon överklagade till Mark- och miljööverdomstolen som slog fast att några legitima skäl att förbjuda fårbete på platsen inte fanns varför kvinnans överklagande åter avslogs.
Önskar ni rådgivning kring och/eller konkret hjälp med ett ärende som rör fastighetsrätt så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.
