Transportstyrelsen ville återkalla en 33-årig företagsledares körkort med anledning av att mannen dömts för ringa narkotikabrott efter att han brukat cannabis, något han inte hymlar med att han gör då ”tillfälle ges”. Kammarrätten ansåg trots detta att enbart en varning var en fullgod åtgärd.

Företagsledaren fick sitt körkort återkallat av Transportstyrelsen i augusti i fjol. Körkortet skulle förbli återkallat i sex månader med anledning av det ringa narkotikabrott som mannen dömts för då han blivit påkommen med att bruka cannabis.

Mannen ansåg att Transportstyrelsens beslut var för långtgående och överklagade det därför till Förvaltningsrätten i Göteborg. Han yrkade där på att beslutet om att återkalla hans körkort skulle hävas alternativt att han istället skulle tilldelas en varning.

I Förvaltningsrätten så betonade mannen att han i övrigt sköter sig och är en ”fysiskt aktiv person som lever under socialt välordnade former med sin sambo och deras gemensamma barn”. Han pekade vidare på att han har ”ett stort behov av körkort i sitt arbete” med anledning av hans roll som företagsledare.

Förvaltningsrätten höll med mannen om att det ringa narkotikabrottet i sig inte var tillräckligt för att motivera att hans körkort skulle återkallas. Förvaltningsrätten menade vidare att Transportstyrelsen inte kunnat påvisa att mannen varit påverkad då han kört bil och med anledning av dessa omständigheter så upphävdes återkallelsen av mannens körkort.

Transportstyrelsen lät sig inte nöjas med detta och valde därför att överklaga domen till Kammarrätten i Göteborg som hade en lite annan syn på saken även om de inte gick Transportstyrelsens önskningar till mötes.

Kammarrätten noterade att mannen inte hymlat med sitt cannabisbruk i kontakten med vare sig polisen eller Transportstyrelsen. I förhör med polisen så hade han sagt att han brukar cannabis ”i vart fall mer än en gång per månad” och till Transportstyrelsen så hade han varit öppen med att han inte har något emot att ”bruka cannabis när tillfälle ges”.

Med anledning av dessa uppgifter så drar Kammarrätten slutsatsen att mannens cannabisbruk inte enbart är något tillfälligt. Kammarrätten drar därför även slutsatsen att mannen på grund av detta måste bedömas som ”opålitlig i nykterhetshänseende”.

Kammarrätten menar däremot att det saknas anledning att återkalla mannens körkort då det inte kunnat påvisas att mannen kört bil under påverkan. Han får alltså behålla sitt körkort men tilldelas en varning.

Önskar ni rådgivning och/eller konkret hjälp med ett ärende så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

En kvinna i Östergötland fick sin jobb- och utvecklingsgaranti återkallad i juni 2018. Beslutet togs av Arbetsförmedlingen Östra Östergötland. Anledningen till att jobb- och utvecklingsgarantin återkallades var att kvinnan av religiösa skäl krävt att få bära kjol på jobbet vilket hon av säkerhetsskäl nekats. Enligt Arbetsförmedlingen så hade kvinna därför tackat nej till jobbet och därigenom förlängt sin tid som arbetslös.  

Jobberbjudandet bestod av det som kallas för modernt beredskapsjobb och kvinnan skulle jobba hos Skogsstyrelsen där hon påbörjade sin praktik i maj 2018. Under praktiken så hade kvinnan bland annat fått jobba med röj- och motorsåg. Efter praktiken så ställde sig kvinnan tvekande till att acceptera jobberbjudandet då hon på arbetstid nekades att bära kjol och istället var tvungen att bära byxor.

Kvinnan hade fått information om att hon var tvungen att använda arbetskläder och om att en vägran från hennes sida skulle kunna leda till att hon inte kunde få jobbet. Då kvinnan inte accepterade detta så ansåg Arbetsförmedlingen att hon avböjt jobberbjudandet utan godtagbara skäl och återkallade därför kvinnans jobb- och utvecklingsgaranti.

Arbetsförmedlingens beslut föll inte väl ut hos kvinnan som därför valde att överklaga det till Förvaltningsrätten i Linköping. Kvinnan begärde i sin överklagan att hon skulle få återgå till jobb- och utvecklingsgarantin. Därutöver så menade kvinnan att Arbetsförmedlingens beslut var kränkande varför hon krävde diskrimineringsersättning. Kvinnan krävde dessutom skadestånd med anledning av den ekonomiska skada som hon drabbats av på grund av beslutet.

Enligt kvinnans sätt att se på saken så hade hon blivit orättvist behandlad på grund av sin religiösa tro som bland annat medför att hon i offentliga sammanhang täcker vissa kroppsdelar. Kvinnan hade också föreslagit en kompromiss som gick ut på att hon kunde bära skyddsbyxorna men att hon skulle få bära kjol över dem.

Väl i Förvaltningsrätten så avvisas kvinnans krav på såväl skadestånd som diskrimineringsersättning då Förvaltningsrätten inte är rätt instans att få sådana yrkanden prövade i. Förvaltningsrätten menar vidare att det på grund av säkerhetsskäl är motiverat att arbetsgivaren ställer krav på en viss typ av klädsel då arbete med röj- och motorsåg utförs.

Med anledning av detta så anser Förvaltningsrätten att det är sakligt motiverat att arbetsgivaren kräver att de anställda har på sig skyddsbyxor då arbetet utförs samt att arbetsgivaren nekar sina anställda att bära kjol.

Förvaltningsrätten gick alltså på Arbetsförmedlingens linje och menade att deras beslut om att återkalla kvinnans jobb- och utvecklingsgaranti var lagenligt, varför kvinnans överklagande avslogs.

Önskar ni rådgivning och/eller konkret hjälp med ett ärende så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

Informationen i såväl objektsbeskrivning som prospekt tolkades av mannen som att den 10 kvadratmeter stora uteplatsen precis utanför hans nyinköpta bostadsrätt i Stockholm ingick i bostadsrätten. Så var dock inte fallet.

Den 10 kvadratmeter stora uteplatsen som låg i direkt anslutning till mannens nyinköpta bostadsrätt visade sig tillhöra bostadsrättsföreningen. Ville mannen nyttja denna så var han tvungen att ansöka om tillstånd hos föreningen – ett tillstånd som föreningen närhelst kunde dra tillbaka.

Mannen ansåg att det faktum att en beständig nyttjanderätt avseende nämnd uteplats saknades var att betrakta som ett fel i överlåtelsen av bostadsrätten. Han menade vidare att storleken på det bud han lagt på bostadsrätten grundade sig i att uteplatsen skulle ingå samt att de uppgifter som säljaren lämnat hade gett sken av att så var fallet.

Med anledning av ovanstående så valde mannen att ta ärendet vidare till Solna tingsrätt med krav om skadestånd på 300 000 kronor alternativt ett prisavdrag.

Följande stod att läsa i objektsbeskrivningen:

”Innehavaren tillåts att utnyttja 10 kvm av gården för uteplats”.

Tingsrätten ansåg inte att detta innebar att mannen hade rätt att utnyttja gården. Tingsrätten ansåg vidare att det faktum att mannen inte skulle ha behövt betala för att utnyttja gården även det innebar att mannen inte hade någon rätt att utnyttja gården.

Tingsrätten menade att det heller inte fanns något stöd för mannens påståenden i avtalet mellan parterna eller i några andra skriftliga uppgifter. Mot bakgrund av detta så nekade tingsrätten mannen det skadestånd på 300 000 kronor som han begärt och något prisavdrag ansågs heller inte aktuellt.

Ärendet togs vidare till Svea hovrätt som gjorde samma bedömning som tingsrätten. Svea hovrätt utvecklar även motiveringen till sin bedömning med att rätten att nyttja uteplatsen inte heller kunde ses som en ”benefik” nyttjanderätt d.vs. en förmån utan krav på motprestation i enlighet med det som anges i bostadsrättslagen.

Svea hovrätt understryker slutligen att överlåtelsen är förenlig med innehållet i köpeavtalet varför de fastställer tingsrättens dom. Istället för att få skadestånd eller prisavdrag så åkte köparen därför på att betala 220 000 kronor vilket motsvarar säljarens rättegångskostnader.

Önskar ni rådgivning och/eller konkret hjälp med ett ärende så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

Bodelningen mellan det tidigare gifta paret utmynnade i att mannen fick behålla hyresrätten. Utfallet föll inte kvinnan i smaken då hon ansåg att hennes behov av bostaden var större än mannens och tingsrätten höll med henne.

De tidigare äkta makarnas skilde sig i december 2017. De hade bott tillsammans i en hyresrätt i Stockholm.  I samband med skilsmässan så fick kvinnan kvarsittningsrätt till deras gemensamma bostad.

När en bodelningsförrättare kopplades in i april 2018 så fattade denna beslut om att mannen skulle få behålla hyresrätten. Kvinnan väckte då klandertalan mot bodelningen då bodelningsförrättarens beslut inte föll henne i smaken.

Enligt kvinnan så var hennes behov av bostad större än mannens då hon bor tillsammans med sina tre barn. Mannen menade att hans behov av bostaden var störst då han i efterdyningarna av skilsmässan dragit på sig en betalningsanmärkning och med anledning av denna har svårt att få en ny hyresrätt. Mannen menade därutöver att kvinnan i förlängningen inte skulle ha råd att betala hyran på egen hand eftersom den låg på 15 000 kronor.

Tingsrätten kunde konstatera att kvinnan visst skulle ha råd att betala hyran själv och lutade sig i sin bedömning på de uppgifter som hon inkommit med och på intyg från stadsdelsförvaltningen. Dessa visar på att kvinnan har sjukpenning, bistånd för hyreskostnader och underhållsstöd till ett sammanlagt värde av 24 000 kronor varje månad. Kvinnan har dessutom betalat hyran själv sedan dess att hon fick kvarsittningsrätten.

Vad gäller själva behovet av hyresrätten så menar tingsrätten att om en av makarna har  vårdnad om barn men inte den andra, så är det den med vårdnad som oftast bedömas ha det största behovet av bostaden. Enligt vad som framgick i detta fallet så bor två av kvinnans barn tillsammans med henne i bostaden. Ett av kvinnans barn var i och för sig 19 år gammalt men gick fortfarande på gymnasiet – det andra var dock bara 14 år gammalt.

Tingsrätten ansåg slutligen att kvinnans behov av hyresrätten var störst. Det största skälet till att denna bedömning gjordes var det faktum att kvinnan, till skillnad från mannen, hade vårdnad om ett omyndigt barn. Mannen ansvarade bara för sig själv.

Det faktum att det var mannen som ursprungligen ordnat hyresrätten genom att ha stått i bostadskön var av underordnad betydelse. Inte heller det faktum att mannen hade dragit på sig en betalningsanmärkning ansåg tingsrätten var något som gjorde att bedömningen kunde väga över till mannens fördel. Det beslut som bodelningsförrättaren ursprungligen tagit och som var till mannens fördel ändrades alltså av tingsrätten.

Önskar ni rådgivning och/eller konkret hjälp med ett ärende så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

Arbetsdomstolen har ogiltigförklarat avskedandet av Transportstyrelsens generaldirektör Maria Ågren med anledning av att hon inte ansågs ha åsidosatt sina åtaganden på ett tillräckligt grovt sätt i samband med den omskrivna it-skandalen.

I mars 2015 så blev Maria Ågren generaldirektör för Transportstyrelsen. Den omskrivna it-skandalen kom till allmänhetens kännedom under försommaren 2017. I samband med detta så framkom det att Maria Ågren accepterat ett strafföreläggande avseende vårdslöshet med hemlig uppgift innan dess att hon avskedades i september 2017. Avskedandet har nu setts över av Arbetsdomstolen som valde att ogiltigförklara det.

Bakgrunden till att Maria Ågren avskedades var att hon mellan maj och september 2015 drev igenom något som kallas för avstegsbeslut. Effekten av dessa avstegsbeslut blev att ett par Tjeckiska lagringstekniker blev behöriga att få åtkomst till Transportstyrelsens it-system trots att dessa tekniker inte hade genomgått någon säkerhetsprövning – ett förfarande som strider mot bestämmelserna i säkerhetsskyddslagen.

Arbetsdomstolen kunde dock konstatera att det inte bevisats att Maria Ågren skulle ha gjort sig skyldig till vårdslöshet med hemlig uppgift. Det hade heller inte bevisats att Maria Ågrens agerande hade lett till att lagringsteknikerna fått tillgång till några hemliga uppgifter. Då Arbetsdomstolen skulle ta ställning till om avskedandet varit riktigt så gjordes därför detta mot bakgrund av att något brott inte var begånget.

Bedömningen som Arbetsdomstolen gjorde var att det fanns brister i Maria Ågrens aktsamhet som myndighetschef. Arbetsdomstolen ansåg att dessa brister varit allvarliga med bedömde inte att de varit avsiktliga.

Då Arbetsdomstolen har granskat Maria Ågrens agerande så har hänsyn också tagits till de väldigt särpräglade omständigheter som vid denna tid rådde på Transportstyrelsen. Exempel på sådana omständigheter är att kunskaperna om tillgängligheten av uppgifter i it-systemet samt kunskaperna om säkerhetsskyddsfrågor var otillräckliga. Vad gäller säkerhetsskyddsfrågorna så skulle dessa rimligen klarlagts redan då it-driften upphandlats och innan beslutet om leverantörsbyte togs. Därutöver så var även tidsplanen för själva överlämnandet av it-driften orealistiskt utformad.

Arbetsdomstolens bedömning av ärendet blev slutligen att avskedandet av Maria Ågren inte var motiverat då hon inte ansågs ha åsidosatt sina åligganden på ett tillräckligt grovt sätt. Maria Ågren får därför sin anställning åter.

Önskar ni rådgivning och/eller konkret hjälp med ett ärende så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

Föräldrarna ville döpa sin son till Prins. Skatteverket och slutligen kammarrätten sade dock nej då namnet ansågs kunna vara missvisande. 

Föräldrarna ansökte hos Skatteverket om att få döpa sin son till Prins men fick nej. De valde då att överklaga Skatteverkets beslut till förvaltningsrätten.

I sin överklagan så angav föräldrarna att Prins använts som förnamn i den ena förälderns släkt sedan 1500-talet. Bakgrunden till detta angavs vara att en släkting till föräldern år 1520 skulle ha hjälp Gustav Vasa att undkomma danskarna i Dalarna. Som tack för hjälpen ska sedan Gustav Vasa ha gett släktingen lov att heta Prins.

Föräldrarna fick rätt i förvaltningsrätten som ansåg att hänsyn måste tas till att Prins är ”ett i folkbokföringen förekommande förnamn” och som vidare menade att ”olämpliga titlar” främst gäller yrkestitlar och i synnerhet skyddade sådana. Förvaltningsrätten konstaterade vidare att titeln prins uteslutande används av kungahuset och menade därför att det inte fanns någon risk för att namnet skulle orsaka missförstånd.

Slutligen så menade förvaltningsrätten att Prins inte skulle anses vara ett olämpligt förnamn, inte ens med hänsyn tagen till lagen om personnamn och dess strikta lämplighetsprövningar. Förvaltningsrätten var dock inte helt enig då en av nämndemännen var av åsikten att överklagandet skulle ha avslagits.

Skatteverket överklagade domen och när det blev kammarrättens tur att tycka till i frågan så var deras syn på saken inte densamma som förvaltningsrättens.

Kammarrätten menade att det är rimligt att påstå att ordet prins i Sverige har en speciell innebörd med anledning av dess förekomst i successionsordningen och då det används för att titulera de, bortsett från kungen, manliga medlemmarna av kungahuset. Med anledning av detta så menade kammarrätten, i motsats till förvaltningsrätten, att namnet Prins blir missvisande och att det är att betrakta som en olämplig titel. Kammarrätten ansåg heller inte att hänsyn skulle tas till att Prins förekommer som förnamn i folkbokföringen.

Kammarrätten gick alltså på Skatteverkets linje och föräldrarna får därför finna sig i att döpa sitt barn till något annat än Prins.

Önskar ni rådgivning och/eller konkret hjälp med ett ärende så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

En bostadsrättsförening sade upp en 33-årig kvinna från hennes bostadsrätt. Det slutade i en tingsrättsprövning som gav föreningen rätt. Kvinnan ska ha fört ett väldigt oväsen alla tider på dygnet, enligt klagande grannar.

Kvinnan blev medlem i bostadsrättsföreningen i februari 2010. Nästan åtta år senare, i december 2017, så mottog kvinnan en rättelseanmodan från föreningen. I denna rättelseanmodan så redogjorde föreningen för de klagomål som mottagits från kvinnans grannar.

Hon ska ha orsakat störningar då hon hörts ”banka i väggarna, föra oväsen, spela hög musik och skrika alla tider på dygnet”, enligt grannarna. Störningarna ska, trots rättelseanmodan, ha fortsatt varför kvinnans bostadsrätt sades upp i januari 2018.

Kvinnan hade dock inte för avsikt att flytta från sin bostadsrätt vilket medförde att föreningen tog ärendet vidare till Attunda tingsrätt. Föreningen ansökte om att tingsrätten skulle förpliktiga kvinnan att flytta ut per omgående samt att hon skulle stå för kostnaderna knutna till en eventuell avhysning, om en sådan skulle bli nödvändig.

Kvinnans version av det hela var att ”upprinnelsen till den situation hon nu befinner sig i” var att det 2015 uppstått en konflikt mellan henne och ett par som bor i föreningen. Hon hävdade att det i själva verket var hon som hade trakasserats av grannarna. Kvinnan hävdade vidare att hon har ett funktionshinder som gör henne känslig för både ljud och stress.

Enligt kvinnan så var det paret som hon var i konflikt med som orsakat störningarna och som sedan skuldbelade henne. Hon menade vidare att de spred ett rykte om henne som gick ut på att hon var ”farlig och annorlunda” samt att paret skulle ha misshandlat henne i tvättstugan.

Tingsrätten såg inte någon anledning att ifrågasätta sanningshalten i att det förelåg en konflikt mellan kvinnan och paret. Att det skulle vara paret som i själva verket orsakat störningarna ansåg tingsrätten däremot inte var rimligt då detta skulle innebära att alla kvinnans grannar farit med osanning.

Vad gäller störningarna som sådana så menade tingsrätten att det var tydligt att dessa ”med god marginal” varit såpass allvarliga att det inte kunde ses som skäligt att grannarna skulle behöva tåla dessa.

Utfallet i tingsrätten blev, med anledning av nämnda orsaker, att kvinnan fick sin nyttjanderätt till bostaden förverkad. Kvinnan blir därför tvungen att omgående flytta därifrån samt att stå för kostnader knutna till en eventuell avhysning i händelse av att en sådan blir aktuell. Tingsrätten beslutade även att kvinnan ska betala 100 000 kronor avseende bostadsrättsföreningens uppkomna rättegångskostnader.

Önskar ni rådgivning och/eller konkret hjälp med ett ärende så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

Sex månaders uppsägningstid anses skäligt då en vd sägs upp. Arbetsdomstolen anser nu att samma uppsägningstid är skälig då en vd säger upp sig själv. Med anledning av detta så förbjuds nu en vd i Malmö att bedriva verksamhet som konkurrerar med den revisionsbyrå han är vd för. Bryter vd:n mot detta förbud så åläggs han med vite. 

Mannen var vd samt delägare i Revisorsgruppen i Malmö. Den 11 december 2018 så blev mannen uppsagd med sex månaders uppsägningstid. Lite mer än en vecka därefter så sade mannen, med omedelbar verkan, upp sig själv. Mannen hade inte skrivit något anställningsavtal med Revisorsgruppen. Revisorsgruppen menade dock att sex månaders uppsägningstid vore skäligt – mannen hade en annan syn på saken och hade omgående startat en ny revisionsbyrå.

Mannens tilltag föranledde att Revisorsgruppen tog ärendet till tingsrätten med krav på att han skulle förbjudas att bedriva verksamhet som konkurrerade med Revisorsgruppens under den sex månaders långa uppsägningstiden. Revisorsgruppen begärde även vite på två miljoner kronor om mannen inte rättade sig efter detta.

Enligt tingsrättens sätt att se på saken så är det absolut så att sex månaders uppsägningstid är praxis då en vd blir uppsagd. Tingsrätten ansåg däremot inte att det var skäligt med sex månaders uppsägningstid då en vd säger upp sig själv. Tingsrätten hade förståelse för att det var av vikt för Revisionsgruppen att vd:n hade tid på sig att ordentligt avveckla och överlämna sina arbetsuppgifter men menade samtidigt att det var orimligt att detta skulle behöva ta sex månader.

Angående Revisionsgruppens påstådda behov av konkurrensskydd så ansåg tingsrätten att behovet av detta absolut fanns. Tingsrätten pekade dock på att eftersom detta inte reglerats i ett anställningsavtal, vare sig genom en konkurrensklausul eller genom uppsägningstid, så gick det inte att påverka uppsägningstidens längd för att på så vis ta hänsyn till Revisionsgruppens behov. Revisionsgruppens krav om konkurrensförbud avslogs därför av tingsrätten.

Revisionsgruppen tog då ärendet vidare till Arbetsdomstolen. Tvärtemot tingsrätten så ansåg Arbetsdomstolen att sex månaders uppsägningstid då en vd säger upp sig själv visst är skäligt, givet att annat inte avtalats. Vad gäller den konkurrerande verksamheten som vd:n dragit igång under pågående uppsägningstid så förbjuder Arbetsdomstolen vd:n att bedriva denna innan juni 2019. En underlåtelse från vd:n att följa detta ska kunna leda till ett vite om 500 000 kronor.

Önskar ni rådgivning kring arbetsrätt och/eller konkret hjälp med ett ärende som rör arbetsrätt så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

Stockholms Elbolag AB ansökte om att registrera varumärket ”Skånes Elbolag” men fick avslag på sin ansökan av Patent- och registreringsverket (PRV). De fick även avslag på sin överklagan av Patent- och marknadsdomstolen (PMD). Anledningen till avslagen var logotypen som ansågs vara förväxlingsbar med det lilla riksvapnet.

Stockholms Elbolag AB:s ansökan om att registrera varumärket ”Skånes Elbolag” avslogs av PRV i maj 2018. Tanken med varumärket var att använda detta för att distribuera förnyelsebar energi. En del av den figur som varumärket bestod av utgjordes av tre stycken jämsides placerade öppna gula kronor.

Den motivering som PRV gav till avslaget var att figuren som varumärket bestod av var förväxlingsbar med det statliga lilla riksvapnet som skyddas enligt lag. Det lilla riksvapnet består även detta av tre stycken öppna kronor, dock i guld.

Stockholms Elbolag AB valde att överklaga PRV:s avslag till PMD. Enligt Stockholms Elbolag AB så var det inte rimligt att märket de försökt registrera kunde anses utgöra en heraldisk efterbildning av det nämnda lilla riksvapnet och de hänvisade till artikel 6 i Pariskonventionen. Med anledning av detta så menade Stockholms Elbolag AB att det ”torde därför vara omöjligt att det sökta märket skulle kunna vilseleda konsumenter att tro att sökanden har en direkt koppling till svenska staten eller på annat sätt verkar genom ett offentligt uppdrag”.

PMD menade att begreppet ”heraldisk efterbildning” motsvarades av det i varumärkeslagen förekommande ”lätt kan förväxlas”. PMD menade dock vidare att det inte är ett krav att allmänheten ”får uppfattningen att det finns ett samband mellan det sökta varumärket och emblemet” för att en registreringsansökan ska kunna avslås, en uppfattning PRV inte delade.

Enligt PMD så ska det istället beaktas om genomsnittskonsumenten kan tänkas få uppfattningen att det sökta varumärket är en efterbildning av nämnt statsemblem, förekommande skillnader i heraldiska detaljer till trots, då det ska bedömas om det kan handla om förväxlingsbarhet.

Vad gäller själva placeringen av de öppna kronorna i varumärket så pekade PMD på att de kronor som förekom i varumärket hade avbildats bredvid varandra. De öppna kronorna i riksvapnet däremot är avbildade två över en. Med anledning av detta så menade PMD att varumärket därmed inte var ett direkt plagiat. PMD menade dock samtidigt att varumärkets koppling till riksvapnet hade varit otydligare om kronorna istället hade placerats över varandra, en och en.

Vad gäller färgen på kronorna så konstaterar PMD att riksvapnets kronor är i guld samt att varumärkets kronor är gula. Färgerna skiljer sig alltså åt men ligger samtidigt tillräckligt nära varandra för att det ska kunna anses finnas en ”tydlig färggemenskap”.

PMD:s bedömning av ärendet blir slutligen, de rådande skillnaderna till trots, att varumärket rimligen skulle uppfattas som en heraldisk efterbildning av lilla riksvapnet av den genomsnittliga konsumenten. Detta innebär att varumärket därför med lätthet kan anses vara förväxlingsbart med en statlig beteckning som enligt lag inte får användas av utomstående och med anledning av detta så avslår PMD överklagandet från Stockholms Elbolag AB.

Önskar ni rådgivning kring och/eller konkret hjälp med ett ärende som rör immaterialrätt så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

Den 12-årige pojken saknade vilja till umgänge med sin pappa. Såväl tings- som hovrätten avslog därför pappans yrkande på både umgänge och ensam vårdnad med motiveringen att ”Omständigheterna är sådana att det saknas förutsättningar att tvinga fram ett umgänge mot sonens vilja”.

Upprinnelsen till det hela var att pojkens mamma hade väckt talan i Uppsala tingsrätt angående att upphäva det umgänge mellan sonen och pappan som tingsrätten fattat beslut om år 2009. Pappan bemötte detta med att ansöka om ensam vårdnad om sonen.

Den utredning som fanns angående föräldrarnas relation påvisade att denna varit infekterad och fylld av konflikter under sonens uppväxt, kunde tingsrätten konstatera. Sonen hade däremot haft ett fungerande umgänge med sin pappa. Under hösten 2016 började sonen dock uttrycka att han inte längre var intresserad av att ha något umgänge med sin pappa.

I utredningen förekom även uppgifter om att sonen berättat att pappan brukat våld mot honom. Såväl BUP som socialtjänsten bedömde att sonens berättelse var trovärdig. Enligt tingsrätten så förekom det dock också andra uppgifter som talade emot detta då dessa uppgifter indikerade att mamman skulle ha påverkat pojken samtidigt som tingsrätten menade på att det inte gick att styrka att mammans påverkan skulle ha varit medveten.

För att underlätta umgänget mellan sonen och hans pappa så hade en umgängesstödjare kopplats in. Tingsrätten noterade att denne umgängesstödjare hade lämnat vittnesmål om speciellt två olika händelser. Pappan ska vid ett tillfälle ha greppat tag i sonens handleder för att kvarhålla sonen mot hans vilja – något pappan medgav men ansåg var befogat då han menade att sonen var ”hjärntvättad”. Vid ett annat tillfälle så ska pojkens farfar ha gjort försök att hindra pojken från att återvända till mammans bostad då pojken inte velat träffa sin pappa.

Då tingsrätten skulle slå fast hur stor vikt som pojkens egna vilja kunde tillmätas så menade tingsrätten att pojken inte framstod som mogen nog för att hans vilja skulle kunna anses vara avgörande för tingsrättens bedömning. Tingsrätten pekade här särskilt på att det kommit fram att en del av pojkens motvilja till att ha umgänge med sin pappa berodde på att pojken inte på egen hand hade fått bestämma över aktiviteter.

Däremot så ansåg tingsrätten att det inte fanns några förutsättningar för att påtvinga pojken umgänge med sin pappa med anledning av att pojken rent fysiskt motsatt sig umgänget och tingsrätten dömde därför till mammans fördel.

Pappan valde därför att överklaga tingsrättens dom till hovrätten som till stora delar gjorde samma bedömning som tingsrätten sånär som på en punkt då hovrätten menade att pojkens egna vilja skulle tillmätts större betydelse.

Hovrätten pekade på de uppgifter som pojken lämnat till psykolog, socialtjänst och skola angående sin motvilja till umgänge med sin pappa. Psykologen som pojken haft kontakt med ansåg också att pojken var resonerande på ett, för sin ålder, moget sätt.

Hovrätten fastställde därför tingsrättens dom. En av nämndemännen höll dock inte med de övriga då denne menade att pappan borde fått bifall på sitt yrkande om vårdnaden såväl som umgänget.

Önskar ni rådgivning kring umgänge och/eller vårdnad eller konkret hjälp med ett ärende som rör umgänge och/eller vårdnad så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.