gummang

Den 12-årige pojken saknade vilja till umgänge med sin pappa. Såväl tings- som hovrätten avslog därför pappans yrkande på både umgänge och ensam vårdnad med motiveringen att ”Omständigheterna är sådana att det saknas förutsättningar att tvinga fram ett umgänge mot sonens vilja”.

Upprinnelsen till det hela var att pojkens mamma hade väckt talan i Uppsala tingsrätt angående att upphäva det umgänge mellan sonen och pappan som tingsrätten fattat beslut om år 2009. Pappan bemötte detta med att ansöka om ensam vårdnad om sonen.

Den utredning som fanns angående föräldrarnas relation påvisade att denna varit infekterad och fylld av konflikter under sonens uppväxt, kunde tingsrätten konstatera. Sonen hade däremot haft ett fungerande umgänge med sin pappa. Under hösten 2016 började sonen dock uttrycka att han inte längre var intresserad av att ha något umgänge med sin pappa.

I utredningen förekom även uppgifter om att sonen berättat att pappan brukat våld mot honom. Såväl BUP som socialtjänsten bedömde att sonens berättelse var trovärdig. Enligt tingsrätten så förekom det dock också andra uppgifter som talade emot detta då dessa uppgifter indikerade att mamman skulle ha påverkat pojken samtidigt som tingsrätten menade på att det inte gick att styrka att mammans påverkan skulle ha varit medveten.

För att underlätta umgänget mellan sonen och hans pappa så hade en umgängesstödjare kopplats in. Tingsrätten noterade att denne umgängesstödjare hade lämnat vittnesmål om speciellt två olika händelser. Pappan ska vid ett tillfälle ha greppat tag i sonens handleder för att kvarhålla sonen mot hans vilja – något pappan medgav men ansåg var befogat då han menade att sonen var ”hjärntvättad”. Vid ett annat tillfälle så ska pojkens farfar ha gjort försök att hindra pojken från att återvända till mammans bostad då pojken inte velat träffa sin pappa.

Då tingsrätten skulle slå fast hur stor vikt som pojkens egna vilja kunde tillmätas så menade tingsrätten att pojken inte framstod som mogen nog för att hans vilja skulle kunna anses vara avgörande för tingsrättens bedömning. Tingsrätten pekade här särskilt på att det kommit fram att en del av pojkens motvilja till att ha umgänge med sin pappa berodde på att pojken inte på egen hand hade fått bestämma över aktiviteter.

Däremot så ansåg tingsrätten att det inte fanns några förutsättningar för att påtvinga pojken umgänge med sin pappa med anledning av att pojken rent fysiskt motsatt sig umgänget och tingsrätten dömde därför till mammans fördel.

Pappan valde därför att överklaga tingsrättens dom till hovrätten som till stora delar gjorde samma bedömning som tingsrätten sånär som på en punkt då hovrätten menade att pojkens egna vilja skulle tillmätts större betydelse.

Hovrätten pekade på de uppgifter som pojken lämnat till psykolog, socialtjänst och skola angående sin motvilja till umgänge med sin pappa. Psykologen som pojken haft kontakt med ansåg också att pojken var resonerande på ett, för sin ålder, moget sätt.

Hovrätten fastställde därför tingsrättens dom. En av nämndemännen höll dock inte med de övriga då denne menade att pappan borde fått bifall på sitt yrkande om vårdnaden såväl som umgänget.

Önskar ni rådgivning kring umgänge och/eller vårdnad eller konkret hjälp med ett ärende som rör umgänge och/eller vårdnad så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

 

Sjukskrivningar hos kvinnor är närapå dubbelt så vanligt förekommande som hos män. Men anledning av detta så ska Riksrevisionen genomföra en granskning som ska syfta till att sprida ljus över vad skillnaden grundar sig i. Riksrevisionen ska särskilt se över om det görs olika bedömningar av arbetsförmåga samt rätt till sjukpenning beroende på om det handlar om en kvinna eller en man.

Riksrevisorn Stefan Lundgren säger i en kommentar att:

– Om det finns systematiska skillnader i hur män och kvinnor behandlas i sjukskrivningsprocessen blir målen om att hälso- och sjukvården ska vara jämställd svåra att nå.

Hälsan ska vara jämställd enligt de jämställdhetsmål som regeringen har satt upp. Dessa mål till trots så sjukskrivs kvinnor idag i närapå dubbelt så hög utsträckning som män och skillnaden mellan könen i detta avseende har stadigt ökat sedan 1980-talet.

Riksrevisionen menar att de förklaringar som getts till detta fenomen har varit att kvinnor och män i stort söker sig till olika yrken samt att kvinnor generellt är mer ansvarstagande när det kommer till obetalt hemarbete.

Det finns inget nämnvärt stöd i forskningen angående att kvinnors mer omfattande sjukfrånvaro skulle ha sin grund i att kvinnors hälsa generellt sett skulle var sämre än mäns. Riksrevisionen ska därför se över om det kan tänkas förhålla sig som så att kvinnor och män inte behandlas lika i samband med själva sjukskrivningsprocessen – mer specifikt om det görs olika bedömningar av arbetsförmåga samt rätt till sjukpenning beroende på om den sjuka är kvinna eller man.

Riksrevisionen ska redogöra för sina slutsatser i en rapport som är tänkt att publiceras i april i år.

Önskar ni rådgivning och/eller konkret hjälp med ett ärende så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

Bodelningsförrättaren värderade de tidigare sambornas bostadsrätt på Strandvägen till 21 miljoner kronor, ett belopp som kvinnan menade inte speglade det verkliga marknadsvärdet. Då bodelningen klandrades vid Stockholms tingsrätt så menade tingsrätten att kvinnan haft rätt i sak och att bostadsrätten ”försiktigtvis” var undervärderad med 4,5 miljoner. 

Efter att samborna separerat så utsågs en advokat som bodelningsförrättare för att se till att det före detta parets samboegendom fördelades dem emellan. Då bodelningsförrättaren slutfört bodelningen så föll den varken kvinnan eller mannen i smaken. En klandertalan väcktes därför i Stockholms tingsrätt som avsåg en rad punkter i bodelningen.

En av dessa punkter rörde parets gemensamma bostadsrätt på Strandvägen i Stockholm. Både kvinnan och mannen hade invändningar mot denna punkt, deras invändningar skilde sig dock väsentligen åt. Kvinnan menade att bodelningsförrättaren hade värderat bostadsrätten för lågt. Mannen menade att bostadsrätten inte skulle bodelas alls.

Stockholms tingsrätt kunde dock konstatera att bostadsrätten hade införskaffats för gemensamt bruk år 1989 och att den därmed visst skulle bodelas, varpå mannens invändning föll.

Kvinnans invändning avseende värderingen av bostadsrätten fick dock gehör hos tingsrätten då denna menade att bostadsrätten var värd avsevärt mycket mer än de 21 miljoner kronor som bodelningsförrättaren ansett att den var värd. Med stöd i mäklarstatistik samt tre olika utlåtanden från mäklare, som kvinnan åberopat, så ansåg tingsrätten att bodelningsförrättaren undervärderat lägenheten med iallafall 4,5 miljoner kronor och att det egentliga värdet därför ”försiktigtvis” skulle uppskattas till 25,5 miljoner kronor.

Utfallet i tingsrätten blev därför att kvinnan gavs rätt till en så kallad skifteslikvid om cirka 10,5 miljoner kronor som mannen får betala henne. Mannen fick därutöver betala ytterligare 804 000 kronor till kvinnan avseende hennes rättegångskostnader.

Önskar ni rådgivning kring bodelning sambo och/eller konkret hjälp med ett ärende som rör bodelning sambo så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

En besiktningstekniker anställd hos Anticimex blev uppsagd efter en 27 år lång anställning. Bakgrunden var att mannen varit dålig på att kommunicera med sina överordnade och då han väl svarat på telefonsamtal eller e-post så ska han ha varit respektlös. Det var sedan tidigare konstaterat att mannen haft svårigheter med att kommunicera samt att hantera det sociala samspelet men Arbetsdomstolen fann trots detta att det var rätt att säga upp mannen. Dock så var Arbetsdomstolen oenig i frågan.

Då mannen sagts upp från sin 27 år långa anställning så uppstod en tvist kring uppsägningens giltighet. Denna tvist utmynnade i att mannen gick åter till sitt arbete men arbetsgivaren stängde sedan av mannen.

Från arbetsgivarens håll så lades det fram argument om att det förelåg saklig grund för uppsägning med anledning av att arbetsgivaren ansåg att mannen arbetsvägrat då han inte svarat på telefonsamtal, e-post samt underlåtit att lämna in handlingar till arbetsgivaren. Därutöver så menade arbetsgivaren även att mannen skulle ha varit respektlös i kontakten med cheferna närmast över honom.

Mannens fackförbund, Unionen, förklarade situationen med att han hade kommunikativa och sociala begränsningar samt att han med anledning av dessa inte hade möjlighet att kommunicera med sina överordnade eller att följa de rutiner och policys som gällde hos arbetsgivaren. Unionen ville också göra gällande att arbetsgivaren med hjälp av t.ex. företagshälsovården hade haft möjlighet att få rätsida på situationen.

Då ärendet hamnade i Arbetsdomstolen så ansåg denna att mannen haft ett omfattande ansvar vad gäller att se till att kommunikationen med arbetsgivaren sker på ett bra sätt då mannen arbetat självständigt och enbart vid enstaka tillfällen träffat sina chefer och kollegor. Arbetsdomstolen menade att mannen inte skött kommunikationen på ett tillfredsställande sätt samt att han vid fyra tillfällen varit respektlös gentemot sina chefer då han väl kommunicerat med dem. Arbetsdomstolen ansåg inte heller att mannens kommunikativa och sociala begränsningar utgjorde tillfredsställande förklaringar till varför han inte svarat på e-post innehållandes tydliga frågeställningar. Det faktum att mannen upplevde svårigheter med att rätta sig efter nya rutiner ansågs heller inte som en godtagbar förklaring då mannen haft nära på ett år på sig att börja kommunicera med sina chefer efter det att han fick den första erinran om uppsägningen.

Sammanfattningsvis så ansåg Arbetsdomstolen att mannen uppvisat en ovilja eller oförmåga att följa arbetsgivarens direktiv samt att inga tecken fanns på att en omplacering hade förändrat detta.

Mot bakgrund av ovanstående så blev därför Arbetsdomstolens bedömning att det förelåg saklig grund för själva uppsägningen men menade samtidigt att avstängningen inte varit korrekt. Arbetsdomstolen var dock inte enig då två av ledamöterna ansåg att arbetsgivaren rimligen sedan lång tid varit fullt medveten om mannens begränsningar med tanke på hur länge mannen varit anställd.

Dessa två ledamöter menade därför att arbetsgivaren haft ett omfattande ansvar gällande att få bukt med de problem som mannens begränsningar medförde och att problemen skulle lösts på annat vis än genom att säga upp mannen. Ledamöterna menade även att arbetsgivaren skulle kunnat ha varit tydligare och nyttjat företagshälsovården. Därutöver så menade ledamöterna också att arbetsgivaren skulle ha kunnat se till att mannen fått sällskap av någon av sina chefer i samband med en besiktning för att på så vis kunnat främja en bättre relation dem emellan och därmed kunnat få rätsida på problemen. De två ledamöterna ansåg därför, med stöd i ovanstående, att en ogiltigförklaring av uppsägningen vore motiverad.

Önskar ni rådgivning kring arbetsrätt och/eller konkret hjälp med ett ärende som rör arbetsrätt så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

Kvinnan hade inför sin död 2016 uttryckt att hon ville att döttrarna till hennes avlidna sambo skulle få ärva henne. En oenig hovrätt menar dock att detta inte framgår av det testamente som kvinnan och hennes sambo efterlämnat sig.

Testamentet i fråga upprättades år 2003 och innebörden av detta testamente var att i händelse av att mannen avled så skulle kvinnan erhålla hela mannens kvarlåtenskap med full förfoganderätt. Skulle kvinnan istället avlida så skulle mannen erhålla kvinnans kvarlåtenskap med full äganderätt.

Kvinnans sambo avled först och då även kvinnan avled så såldes parets gemensamma bostad och pengarna delades jämt mellan Allmänna arvsfonden och sambons döttrar. Sambons döttrar lät sig dock inte nöjas med detta och hävdade att deras styvmors vilja hade varit att pengarna för bostaden skulle tillfalla dem oavkortat. Döttrarna fann stöd för sin ståndpunkt i ett vittnesförhör som hållits med grannar till samboparet. I detta vittnesförhör så uppgav grannarna att kvinnan vid två tillfällen, efter det att mannen avlidit, ska ha uppgivit att hennes vilja var att arvsfonden skulle gå lottlös och att hon hade planer på att skriva ett nytt testamente vars innehåll skulle innebära att enbart mannens döttrar skulle ärva.

Då ärendet hamnade i tingsrätten så stödde sig denna på avgörandena NJA 1991 s. 152 samt NJA 1942 s. 135 från Högsta domstolen av vilka det framgår att det är testatorns vilja vid själva upprättandet av testamentet som är relevant då testamentet ska tolkas. Enligt tingsrätten så innebar detta i detta fall att kvinnan indirekt hade testamenterat all sin kvarlåtenskap till sin sambos döttrar år 2003 med anledning av att all hennes kvarlåtenskap skulle ha tillfallit döttrarnas far med full äganderätt om kvinnan istället först hade avlidit. Tingsrätten menade vidare att även kvinnans reaktion på att Allmänna arvsfonden skulle få del i hennes kvarlåtenskap gav stöd för att tolka testamentet på så vis. Det blev därför tingsrättens slutsats att kvinnans vilja då testamentet upprättades hade varit att hennes sambos döttrar skulle ärva all hennes kvarlåtenskap oavkortat.

Tingsrättens dom överklagades till hovrätten som hade en annan syn på saken. Enligt hovrättens mening så är det inte möjligt att tolka testamentet från 2003 som att kvinnan då ville att mannens döttrar skulle ärva henne oavkortat. Skulle hon velat det vid sin död år 2016 så menade hovrätten att detta i sådant fall inte var relevant varför hovrätten gav Allmänna arvsfonden rätt till att erhålla drygt hälften av kvarlåtenskapen efter kvinnan. Hovrättens ordförande var dock skiljaktig och menade att domen från tingsrätten istället skulle fastställas.

Önskar ni rådgivning kring arvsrätt och/eller konkret hjälp med ett ärende som rör arvsrätt så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

I december 2015 påbörjade kvinnan sin provanställning som managementkonsult. I samband med undertecknandet av anställningsavtalet så berättade hon för arbetsgivaren att hon var gravid samt att hon i maj 2016 förväntades föda. En månad innan kvinnan skulle föda så blev hon sjukskriven på halvtid med anledning av att hon drabbades av sjukdom som hade med graviditeten att göra. Efter två veckors halvtidssjukskrivning så blev hon sjukskriven på heltid runt samma tidpunkt vid vilken det sedan tidigare var planerat att kvinnan skulle påbörja sin föräldraledighet. Arbetsgivaren meddelade sedan kvinna i maj att provanställningen skulle avslutas. 

Ärendet hamnade på DO:s (Diskrimineringsombudsmannen) bord som menade att kvinnan diskriminerats på grund av sin graviditet varför DO valde att stämma arbetsgivaren. I samband med stämningen så riktade DO krav gentemot arbetsgivaren gällande diskrimineringsersättning på 100 000 kronor som skulle utbetalas till kvinnan.

Arbetsgivaren menade dock att den avbrutna provanställningen inte hade att göra med kvinnan graviditet och/eller sjukskrivningen som kommit därutav. Enligt arbetsgivaren så var de egentliga orsakerna att kvinnan inte besatt för anställningen relevanta egenskaper och förmågor. Arbetsgivaren ville också göra gällande att kvinnan hade yttrat sig negativt om både kollegor och om arbetsgivaren.

Då ärendet till slut hamnade i AD (Arbetsdomstolen) så pekade denna på att bevisbördan för en påstådd diskriminering ligger på den diskriminerade. AD menade vidare att den avbrutna provanställningen som sådan var en ”sådan negativ effekt som utgör missgynnande enligt diskrimineringslagen”. Ska en uppsägning ses som diskriminerande så krävs det dock bevis för att någon av de i lag angivna diskrimineringsgrunderna uppfyllts. Med anledning av detta så diskuterade AD kring om kvinnan behandlats orättvist som en direkt följd av hennes graviditet samt om detta då gick att bevisa.

AD resonerade som så att ”enbart det förhållandet att en arbetsgivare, före prövotidens utgång, avbryter en provanställning för en arbetstagare som under prövotiden varit gravid och haft minskad arbetsförmåga till följd av graviditeten ger inte anledning att anta att avbrytandet hade samband med graviditeten”. AD menade vidare att ”en mängd skäl” som inte är diskriminerande kan ligga till grund för att en arbetsgivare väljer att avsluta en provanställning samt att detta gäller även om en anställd fått positiv respons på sina arbetsinsatser.

AD kunde även fastställa att kvinnans provanställning hade avslutats efter kvinnans graviditet. AD menade därför att något orsakssamband mellan graviditeten och den avslutade provanställningen inte gick att påvisa. De omständigheter som angivits var, enligt AD, inte sådana att det fanns fog för att förutsätta att någon diskriminering hade förekommit. AD gav därför avslag på DO:s yrkande om att arbetsgivaren skulle betala 100 000 kronor i diskrimineringsersättning till kvinnan.

Önskar ni rådgivning kring arbetsrätt och/eller konkret hjälp med ett ärende som rör arbetsrätt så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

En 45-årig pilot fick sitt trafikflygarcertifikat återkallat av Transportstyrelsen då det kommit till deras kännedom att mannen lider av bipolär sjukdom. Mannen överklagade och nu står hans hopp till en eventuell prövning i Högsta förvaltningsdomstolen efter att både förvaltningsrätten och kammarrätten ansett att åtgärden var motiverad.  

Det var i januari 2016 som den 45-årige mannen fick sitt trafikflygarcertifikat återkallat. Transportstyrelsen motiverade åtgärden med att mannen på grund av sin diagnos inte kunde anses uppfylla de medicinska krav som ställs på trafikflygare.

I sin utredning av ärendet så pekade Transportstyrelsen på att mannen sökt vård för psykiska besvär såväl 2013 som 2014, något som framgått av sjukvårdens journalanteckningar gällande mannen.

Transportstyrelsen skrev i sin utredning att:

”Av dessa journaler framgår att X (piloten) under tio års tid haft tydliga och periodiska humörsvängningar på ett sådant sätt att man ställt diagnosen bipolär psykisk störning typ II, (manodepressiv sjukdom). I samband med de depressiva faserna har X självdestruktiva tankar, han har också enligt journalen sökt akut för detta.”

Transportstyrelsen skrev vidare att:

”X har också behandlats för sina besvär med antipsykotiska läkemedel vars biverkningar är helt oacceptabla ur flygsäkerhetssynpunkt. Varken sjukdom eller behandling har meddelats flygläkare eller luftfartsmyndighet.”

Mannen hade själv inkommit med kopior på journaler från annan psykolog och psykiatriker som talade emot de journalanteckningar som Transportstyrelsen lutat sig emot i sin bedömning. Transportstyrelsen menade dock att dessa i sammanhanget var irrelevanta då ”den välformulerade” journal som Transportstyrelsen lutat sig emot enligt dem skulle ”tillmätas största vikt med tanke på de flygsäkerhetsrisker som en manodepressiv sjukdom innebär”.

Transportstyrelsen menade vidare att det förelåg hinder för ”alla former av flygcertifikat” med anledning av såväl sjukdomen i sig som den behandling som sjukdomen medför.

Mannen godtog inte Transportstyrelsens bedömning och överklagade ärendet till Förvaltningsrätten i Linköping och, i ett senare skede, till Kammarrätten i Jönköping. Båda dessa instanser ansåg dock att Transportstyrelsens bedömning av mannens olämplighet som pilot varit korrekt och att Transportstyrelsen fullgjort sin skyldighet vad gäller att följa de beviskrav som finns för att styrka mannens olämplighet som innehavare av flygcertifikat.

Mannen godtog heller inte detta och överklagade därför ytterligare en gång – nu till Högsta förvaltningsdomstolen. Han ansökte här om anstånd till efterföljande år med anledning av att han inväntade ett beslut från en myndighet i utlandet.

Mannen fick dock avslag av Högsta förvaltningsdomstolen gällande anståndet. Högsta förvaltningsdomstolen betonade istället vikten av att mannens överklagande skulle vara dem tillhanda i oktober samt att ett eventuellt prövningstillstånd beviljas först därefter.

Önskar ni rådgivning och/eller konkret hjälp med ett ärende så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

Är du företagare och ska överta fordringar från en annan företagare?

Idag delar vi med oss av en mall för ett Avtal om överlåtelse av fordringar. Denna och alla andra mallar finns tillgängliga för nedladdning samt går att se i sin helhet här.

Om ni har frågor om mallarna eller är i behov av juridisk rådgivning och/eller konkret juridisk hjälp så är ni alltid välkomna att kontakta oss på 0771-955 955.

Är du företagare och behöver ett uppdragsavtal?

Idag delar vi med oss av en mall för ett Allmänt uppdragsavtal. Denna och alla andra mallar finns tillgängliga för nedladdning samt går att se i sin helhet här.

Om ni har frågor om mallarna eller är i behov av juridisk rådgivning och/eller konkret juridisk hjälp så är ni alltid välkomna att kontakta oss på 0771-955 955.

Kvinnan anställdes under hösten 2016 av ett företag som saluför läsglasögon. Kvinnan anställdes som en resande säljare. Företaget avskedade sedan kvinnan via ett rekommenderat brev i februari 2017 då kvinnan var sjukskriven. Företagets tilltag visade sig bli en för dem kostsam historia.  

Den avskedade kvinnan fann sig inte i avskedandet och riktade därför en stämning mot företaget samt framställde skadeståndskrav med anledning av att avskedandet ej gått korrekt till. Själva avskedshandlingen som kvinnan fick via det rekommenderade brevet var inte korrekt upprättad. Därutöver så blev hon aldrig varslad av företaget och dessutom så fanns heller ingen grund för avskedandet. Skadeståndskraven som kvinnan riktade mot företaget bestod av ekonomiskt skadestånd på 235 000 kronor samt allmänt skadestånd på 130 000 kronor.

Företaget menar att det förelåg skäl för uppsägning men tillstår att avskedandet var felaktigt och i maj 2017 så utbetalade företaget till kvinnan därför ett skadestånd på 20 000 kronor. Då ärendet nått tingsrätten så gick företaget med på att därutöver betala kvinnan ett allmänt skadestånd på 30 000 kronor samt ett ekonomiskt skadestånd på 8 500 kronor.

Vad gäller skälen för uppsägning så menade företaget att det funnit grund för såväl uppsägning på grund av arbetsbrist som uppsägning på grund av personliga skäl. Företaget menade att kvinnan själv varit med om att orsaka det förstnämnda och avseende det sistnämnda så menade företaget att kvinnan varit illojal samt att hon inte skött sitt arbete på ett för företaget tillfredsställande sätt.

Väl i tingsrätten så kunde denna konstatera att företagets lönsamhet sjunkit en tid efter det att företaget anställde kvinnan. Tingsrätten grundade detta konstaterande i en ekonomisk analys av företaget samt i intyg från den redovisningsbyrå som företaget anlitat. Mot bakgrund av detta så menade tingsrätten att en säljtjänst därför blivit överflödig för företaget och att det därmed faktiskt förelegat arbetsbrist och att de personliga skälen därmed inte var relevanta. Sammanfattningsvis så menade tingsrätten att grund för uppsägning på grund av arbetsbrist fanns men tingsrätten slog också fast att avskedandet varit grundlöst.

Slutnotan för företaget med anledning av det felaktiga avskedandet blev ganska saftig. Företaget dömdes att betala allmänt skadestånd på 60 000 kronor för den kränkning som tingsrätten ansåg att kvinnan utsatts för. De 20 000 kronor i skadestånd som företaget redan betalat kvinnan utökades med ytterligare 5000 kronor för den felaktiga utformningen av avskedandet. Slutligen så dömdes företaget dessutom till att betala det ekonomiska skadestånd på 8 500 kronor som företaget sedan tidigare gått med på.

Önskar ni rådgivning kring arbetsrätt och/eller konkret hjälp med ett ärende som rör arbetsrätt så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.