Okategoriserade

En kvinna i 20-års åldern som var anställd inom hemtjänsten misstänktes för att stjäla pengar från vårdtagare. Kvinnans chef kom därför på idén att gillra en fälla hemma hos en av de äldre. Chefen placerade pengar i en plånbok, pengar som var försvunna efter kvinnans besök hos vårdtagaren. Tingsrätten friade kvinnan då pengarna inte kunde ansetts ha tagits ”olovligen” eftersom det rörde sig om en brottsprovokation. Hovrätten gjorde dock en annan bedömning av brottsprovokationen och kvinnan fälldes där för grov stöld.  

Det hade tidigare försvunnit pengar hemma hos vårdtagare som kvinnan besökt. Kvinnans chef misstänkte att kvinnan hade stulit pengarna och bestämde sig därför för att placera 1 100 kronor i en plånbok hemma hos en av vårdtagarna samma dag som kvinnan skulle komma på besök. Då kvinnan lämnat vårdtagarens bostad så var även pengarna borta och då chefen konfronterade kvinnan angående det inträffade så erkände hon att hon stulit pengarna och överlämnade dem.

Stölden polisanmäldes och kvinnan åtalades för grov stöld vid Nacka tingsrätt.

Enligt tingsrätten så var det en komplicerande omständighet att chefen hade placerat ut de 1 100 kronorna, att chefen i och med detta gillrat en fälla och därmed provocerat fram stölden. Mot bakgrund av detta så kunde det inte betraktas som ett ”olovligt tagande”, vilket är själva grunden för att någon ska kunna dömas för stöld. Tingsrätten menade istället att, det på grund av chefens agerande, handlade om samtycke i någon form.

Tingsrätten friade därför kvinnan med följande motivering:

”Om gärningen faktiskt har godtagits, har en kränkning av ett skyddsvärt intresse inte ägt rum, oavsett om godtagandet har kommit till gärningsmannens kännedom eller inte. Avgörande för frågan om tagandet är olovligt är om ägaren eller besittaren är införstådd med att saken tas.”

Åklagaren nöjde sig inte med tingsrätten dom och överklagade den därför till Svea hovrätt. Svea hovrätt konstaterar att det ”i viss mening framstått som önskvärt” att kvinnan skulle tillskansa sig pengarna då chefen ville få fram bevis mot kvinnan så att fler stölder skulle kunna undvikas. Dock, menade Svea hovrätt, så är det inte att likställa med att chefen accepterade kvinnans stöld.

Svea hovrätt håller alltså inte med tingsrätten i dess bedömning av fallet och skrev följande i domskälen:

”För att ett samtycke ska medföra att ett tagande inte anses olovligt krävs att samtycket är allvarligt menat. Som exempel på när giltigt samtycke inte föreligger på denna grund har anförts bl.a. vid provokation i form av ett skenbart samtycke för att få någon att föröva brott.”

Kvinnan försvarade sig i hovrätten med att chefen hade utsatt henne för en brottsprovokation vilket hade undergrävt hennes rätt till en rättvis rättegång. Dock så konstaterade hovrätten att det förhåller sig som så i Sverige att grundregeln är att det inte är förbjudet för enskilda att utföra en brottsprovokation, däremot är det förbjudet för polisen. Då provokationen i detta fall skett innan dess att ärendet blev polisiärt så ansåg hovrätten att inget fel var begånget.

Inte heller det faktum att chefen snärjt kvinnan i sin fälla såg hovrätten som en besvärande omständighet. Detta då fällan i sig inte kunde anses ha inverkat på kvinnans beteende i sådan omfattning att den skulle ha påverkat hennes ansvar eller straff.

Mot bakgrund av det ovan nämnda så dömde Svea hovrätt den sedan tidigare ostraffade kvinnan för grov stöld. Kvinnans straff fastställdes till villkorlig dom samt 80 dagsböter om 220 kronor styck.

Önskar ni rådgivning och/eller önskar anlita en jurist så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

Då mannen avled så kunde hans efterlevande inte enas om var han skulle begravas. Mannens son menade att mannen ville begravas i Sverige, nära sina barn. Mannens sambo, exfru och deras barn menade däremot att mannen hade uttryckt en vilja om att begravas bredvid sin far i Frankrike. Ärendet hamnade i kammarrätten som kom fram till att mannens sambo skulle få fatta beslut om gravsättningen och att mannen därför skulle begravas i Frankrike, vilket kammarrätten menade var mannens vilja. Kammarrätten var dock oenig.

Mannen hade inte skriftligen uttryckt några önskemål om var han ville bli begravd. Han var fransk medborgare och hans sambo menade att han muntligen uttryckt önskemål om att bli begravd bredvid sin far i Frankrike. Mannens son hävdade däremot att mannen ville begravas i närheten av sina barn i Sverige, som mannen hade en nära kontakt med.

Länsstyrelsen beslutade att det var upp till mannens son att bestämma över begravningen. Förvaltningsrätten höll inte med varför de upphävde länsstyrelsens beslut. Enligt förvaltningsrätten så gick det att slå fast att mannens önskan var att begravas i Frankrike, då han skulle ha berättat detta för flera närstående, detta trots att mannen haft en närmare relation till sin son än vad han hade till sambon. Mannen var född i Frankrike, han hade bott där i 20 år samt återvänt dit senare i livet. Enligt förvaltningsrättens dom så var därför hans vilja att begravas i Frankrike bredvid sin far och det var sambons sak att bestämma över begravningen.

Sonen fann sig inte i detta och överklagade därför domen till kammarrätten som dock kom fram till samma sak som förvaltningsrätten. Kammarrätten pekar på att mannen ska ha uttryckt en vilja om att bli begravd i Frankrike. Denna vilja ska han ha redogjort för inför sambon, exfrun och deras gemensamma barn samt en vän.

Kammarrättens ordförande var dock oenig och ansåg att varken sambon eller mannens son på ett övertygande sätt kunnat redogöra för mannens önskemål gällande hans begravning. I ett sånt läge bör det göras ett antagande grundat på allmänna värderingar gällande hur mannens önskemål sett ut – detta enligt Högsta förvaltningsdomstolen avgörande HFD 2017 ref. 71. Enligt ordföranden så vill en avliden begravas nära sina barn vilket i detta fall betyder att han önskade begravas i Sverige. Då mannens son delade den uppfattningen så ansåg ordföranden att sonen skulle få bestämma över var mannen skull begravas.

Ordförandens uppfattning till trots så gick alltså kammarrätten på sambons linje och mannen begravs därför i Frankrike.

Önskar ni rådgivning kring och/eller konkret hjälp med ett ärende som rör begravningsrätt så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

Mannen fällde fyra träd på mark tillhörande Kävlinge kommun, mark som gränsade till hans fastighet. Han hade inte fått något tillstånd att så göra varför han gjorde sig skyldig till åverkan. Mannen dömdes till 1800 kronor i böter samt till att ersätta kommunen för virkets värde vilket uppskattades till 800 kronor.

Kävlinge kommun ansåg att det skadestånd mannen tilldömdes var alldeles för lågt. De överklagade därför domen till hovrätten där de yrkade på 150 000 kronor i skadestånd vilket kommunen menade var vad det kostade att köpa och plantera nya likvärdiga träd.

Hovrätten fann det dock problematiskt att utdöma ett så högt belopp då det inte gick att fastslå vad för träd mannen hade fällt. På grund av det så kunde inte skadeståndet beräknas utifrån ett återanskaffningsvärde.

Hovrätten valde därför istället att utdöma skadestånd utifrån ett avgörande i Högsta domstolen – nämligen NJA 2015 s.199. Enligt detta så får utgångspunkten vid beräkningen av skadeståndet vara ett minskat försäljningsvärde av den berörda fastigheten. Detta resulterade i ett höjt skadestånd, men kommunen fick nöja sig med 30 800 kronor.

Skulle Kävlinge kommun däremot ordentligt ha dokumenterat vad för träd som växte på deras mark eller i vart fall dokumenterat hur de fällda träden såg ut och ansträngt sig för att hitta mer liknande träd så skulle skadeståndets storlek kunna ha blivit betydligt högre.

Önskar ni rådgivning kring och/eller konkret hjälp med ett ärende som rör skadeståndsrätt så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

En kvinna i Torsås kommun motsatte sig att en fårhage skulle anläggas ett trettiotal meter ifrån hennes hus. Kvinnan menade att ”den förhärskande vindriktningen” skulle medföra ”en ständig stank av genomträngande fårlukt” vilket i sin tur skulle ha en negativ inverkan på hennes känsliga luftrör. Då ärendet hamnade i domstol så konstaterades det att kvinnan som boende på landsbygden får acceptera att det bedrivs djurhållning.

Fårbetet skulle bedrivas på en tidigare skogsfastighet ett trettiotal meter ifrån kvinnans hus. Enligt bygg- och miljönämnden i Torsås kommun så skulle den planerade fårhagen inte inverka negativt på vare sig miljön eller människors hälsa. Kvinnan som bodde granne med den tidigare skogsfastigheten hade en annan syn på saken.

Några år tidigare så avverkades skogen på fastigheten och den ursprungliga planen var att återplantera denna. Skogsfastighetens nya ägare skrinlade dock den planen och tänkte istället anlägga en fårhage på marken.

Beslutet om den planerade fårhagen ansåg kvinnan var fel och hon överklagade det därför till Länsstyrelsen i Kalmar. Enligt kvinnan så var trettio meter inte ett tillfredsställande avstånd. Detta mot bakgrund av den ”förhärskande vindriktningen” samt det faktum att det inte fanns något buskage eller liknande som kunde hejda stanken.

Därutöver så led kvinnan av hälsoproblem i form av känsliga luftrör och hon menade därför att ”en ständig stank av genomträngande fårlukt både i trädgården och inomhus skulle påverka henne menligt och vara mycket negativt för hennes hälsa”.

Länsstyrelsen delade inte riktigt kvinnans uppfattning. De menade att hänsyn visst ska tas till exempelvis allergiker när dylika saker ska bedömas men konstaterade samtidigt att området är av ”lantlig karaktär” och att man som boende i en sådan miljö i princip får acceptera att det bedrivs djurhållning. Kvinnan fick därför avslag på sin överklagan.

Kvinnan lät sig inte nöjas med detta och valde därför att överklaga Länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen i Växjö. Hon påtalade att fårbetet kommer ”förstöra boendemiljön på alla sätt, både ur trivselsynpunkt och ur hälsosynpunkt” men fick även här avslag på sin överklagan.

Kvinnan gjorde sedan ett sista försök med att få sin vilja igenom. Hon överklagade till Mark- och miljööverdomstolen som slog fast att några legitima skäl att förbjuda fårbete på platsen inte fanns varför kvinnans överklagande åter avslogs.

Önskar ni rådgivning kring och/eller konkret hjälp med ett ärende som rör fastighetsrätt så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

Paret anlitade Carlsen Renoveringar för montering av åtta takfönster. Monteringen skedde inte enligt fönstertillverkarens anvisningar. Detta innebär inte per automatik att monteringen inte utfördes fackmässigt. Hovrätten konstaterade dock att det förelåg risk för vattenläckage varför monteringen var att betrakta som ett fel. Paret fick därför rätt till både prisavdrag och skadestånd.

Monteringen av de åtta takfönsterna gjordes år 2011. Paret upptäckte år 2015 att det uppstått skador på inner- och underlagstak då vatten läckt in. Enligt paret så berodde läckaget på att Carlsen Renoveringar, då de monterade fönsterna, inte hade följt tillverkarens anvisningar samt att arbetet inte utförts på ett fackmässigt vis. Paret hade uppskattat att det skulle kosta cirka 100 000 kronor att få bukt med problemet varför de krävde den summan i ersättning. Carlsen Renoveringar motsatte sig detta krav då de ansåg att monteringen skett fackmässigt.

Ärendet hamnade till slut i Tingsrätten som kunde konstatera att paret och Carlsen Renoveringar inte hade slutit någon överenskommelse om att fönstertillverkarens anvisningar skulle följas. Tingsrätten konstaterade därutöver att monteringen kunde anses ha utförts på ett fackmässigt vis trots att anvisningarna inte följts. Carlsen Renoveringar gick därför vinnande ur tingsrättsförhandlingen då paret inte redogjort för hur en fackmässig montering skulle gå till och då lång tid förflutit från avslutat arbete till dess att paret upptäckte skadorna.

Paret överklagade domen till hovrätten som hade en annan syn på saken. Hovrätten menade också att fönster kan anses vara fackmässigt monterade även om monteringsanvisningar inte följts. Enligt fönstertillverkaren så hade dock underlåtenheten att följa anvisningarna i detta fall inneburit en risk för vattenläckage. Mot bakgrund av detta så ansåg hovrätten att monteringen därför inte hade utförts fackmässigt. Utfallet i målet blev att hovrätten gav paret rätt till både prisavdrag och skadestånd med det belopp paret yrkat.

Önskar ni rådgivning kring och/eller konkret hjälp med ett ärende som rör tvist med hantverkare så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

Regeringen har lagt fram ett förslag om en ny lag som syftar till att skydda företagshemligheter. Det huvudsakliga syftet med denna lag är att värna om svenska företags konkurrenskraft. Lagrådet släpper igenom lagen dock med förslag på vissa ändringar.

Lagförslaget skickades nyligen till lagrådet på remiss. Lagförslaget har nu granskats av lagrådet som anser att det är godtagbart dock med vissa reservationer för ändringar av lagteknisk karaktär.

Regeringens syfte med denna lag är att ett ”starkt skydd för företagshemligheter är en förutsättning för att svenska företag ska kunna hävda sig på en global marknad”.

Lagförslaget omfattar bland annat skärpta straff för företagsspioneri, förbud för olika typer av angrepp på företagshemligheter, ett stärkt sekretesskydd för företagshemligheter vid rättegång samt ett utökat skadeståndsansvar och har sin grund i ett nytt EU-direktiv.

Utöver det redan nämnda så syftar lagen även till att tydliggöra företagens ansvar vad gäller att kommunicera till de anställda vad som skall hållas hemligt. Dessutom så ska möjligheterna för visselblåsning utökas och det ska förtydligas att arbetstagarnas personliga kompetenser kan komma till användning hos nya arbetsgivare.

Regeringen menar också att denna nya lag ska resultera i att information som uppkommit i samverkan mellan företag och forskningsinstitutioner och som finns hos de senare ska kunna betraktas som företagshemligheter och skyddas som sådana.

– En fortsatt god samverkan mellan näringsliv och universitet och högskola utgör en förutsättning för utveckling av innovativa och kunskapsintensiva produkter och tjänster i en stark global konkurrens, säger närings- och innovationsminister Mikael Damberg.

Den 9 juni är det tänkt att den nya lagen ska träda i kraft.

Önskar ni rådgivning kring och/eller konkret hjälp med ett ärende som rör företagsjuridik så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

Traktorleverantören och återförsäljaren hade delade meningar om uppsägningstiden av ett 22 år gammalt muntligt avtal dem emellan. Traktorleverantören ville göra gällande att det var sex månaders uppsägningstid som gällde vilket återförsäljaren ansåg var orimligt. Återförsäljaren riktade därför ett skadeståndsyrkande gentemot leverantören och Högsta Domstolen har nu tagit ställning i frågan och de ansåg att 6 månaders uppsägningstid var rimligt i detta fall.

Avtalet i fråga sades upp från traktorleverantörens sida sommaren 2013. Det rörde sig om ett muntligt avtalat som de slöt för 22 år sedan och som löpte på obestämd tid. Syftet med avtalet var ge återförsäljaren ensamrätt avseende att, inom länet, sälja leverantörens maskiner.

De båda parterna hade dock olika syn på vad avtalet innefattade. Leverantören menade att det var sex månaders uppsägningstid, att ensamrätten skulle upphöra efter fyra månader samt att nya beställningar av traktorer enbart var acceptabla under förutsättning att de levererades direkt till slutkund. Den bilden av avtalets innebörd delades dock ej av återförsäljaren.

Enligt återförsäljaren så var sex månader inte en skälig uppsägningstid. Tanken med en skälig uppsägningstid är att den ska ge parterna en möjlighet till anpassning samt att återförsäljaren ska kunna få en rimlig avkastning på saker som lokaler, personal, marknadsföring och investeringar innan dess att uppsägningstiden löpt ut. Återförsäljaren ansåg även att ett avgångsvederlag på 7,7 miljoner kronor var rimligt som kompensation för kundkretsen som leverantören fått upparbetad åt sig. Dessutom så ville återförsäljaren har ersättning för avtalsbrott då denne ansåg att leverantören inte hade rätten på sin sida gällande att ändra på avtalsvillkoren under uppsägningstiden avseende beställningar och ensamrätt.

HD fick därför ta ställning till tre separata frågor nämligen om uppsägningstiden på sex månader var skälig, om avgångsvederlag var rimligt samt om något avtalsbrott begåtts.

Det finns i Sverige ingen lag som reglerar hur ett återförsäljaravtal skall utformas utan det är istället parterna som ingår avtalet som får enas om dess innehåll. Och då det i ett fall som detta inte avtalats om någon uppsägningstid så får domstolen ta ställning kring vad som kan anses vara rimligt. Detta görs genom att domstolen tittar på liknande avtalsförhållanden och de bestämmelser som reglerar dessa.

HD tittade närmare på besläktade rättsområden, standardavtal samt hur villkoren för liknande avtal ser ut i andra länder och drog av detta slutsatsen att det kunde anses vara skäligt med sex månaders uppsägningstid för ett avtal likt detta. Dock menade HD också att det kan vara rimligt att en uppsägningstids längd både kan kortas och förlängas med anledning av god affärssed i olika branscher.

HD ansåg alltså att leverantören agerat korrekt då denne använt sig av sex månaders uppsägningstid i detta fall. De skäl som återförsäljaren angivit som stöd för en förlängd uppsägningstid i form av en lång avtalstid samt kostsamma investeringar, ansåg inte HD gav denne rätt till en längre uppsägningstid.

HD ansåg även att det kan finnas ett visst utrymme för återförsäljare att få sitt avgångsvederlag. Detta är dock under förutsättning att det går att påvisa ett extra starkt skyddsbehov, vilket HD exemplifierar med att återförsäljaren har haft en ”osjälvständig ställning”. I detta specifika fall så ansåg dock HD att det ej förelåg något sådant skyddsbehov.

HD slog fast att de villkor som parterna avtalat om även ska gälla under uppsägningstiden så till vida att parterna inte enas om något annat. Eftersom leverantören på eget bevåg ändrat på dessa villkor under uppsägningstiden, så ansåg HD att leverantören hade begått avtalsbrott.

Återförsäljaren fick därför rätt till ett skadestånd motsvarande den uppkomna försäljningsförlust som drabbat denne på grund av att leverantören inte följt de överenskomna avtalsvillkoren. Skadeståndets storlek uppskattades till cirka 300 000 kronor.

I övrigt så ansågs dock återförsäljaren ha varit den förlorande parten i målet. Återförsäljaren fick därför betala både sina egna samt leverantörens rättegångskostnader och enbart leverantörens gick på cirka 1,2 miljoner kronor.

Önskar ni rådgivning kring och/eller konkret hjälp med ett ärende som rör avtalsrätt så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

 

Enligt kammarrätten så ska chefens kränkande behandling inte ha utgjort någon mobbning eller trakasserier då den ”synes ha gällt alla på arbetsplatsen, varför det inte kan anses ha varit fråga om en särbehandling”. En av de utsatta, en nu sjukskriven 59-årig man, får därför inte rätt till livränta för sin arbetsskada.

Mannens arbetsskada bestod av det posttraumatiska stressyndrom som han, enligt läkarintyg från psykiatriker, drabbats av på grund av mobbningen på hans arbetsplats. Han tog därför kontakt med Försäkringskassan och begärde att få livränta mot bakgrund av att han menade att det var arbetsmiljön som hade orsakat hans sjukdom.

Mannen menade att hans chef på daglig basis, under två års tid, hade agerat ”aggressivt och oberäkneligt”. Vidare så hade chefen utsatt mannen för ”överdrivna utskällningar” med mannens kollegor som publik. Mannen menade att nämnda omständigheter utgjorde en ”kränkande särbehandling”.

Bägaren rann till slut över för mannen efter en av utskällningarna och han har sedan dess inte förmått att, fullt ut, återgå i arbete.

Psykiatrikern hade i läkarintyget konstaterat att mannen med anledning av ”närmast systematiska och ytterst obehagliga trakasserier ådragit sig ett posttraumatiskt stressyndrom”, vilket mannen åberopade.

Enligt Försäkringskassan så förelåg det dock inte några ”övervägande skäl” som kunde styrka sambandet mellan arbetsmiljön och mannens PTSD varför Försäkringskassan nekade mannen livränta.

Mannen tog då hjälp av ett ombud från LO-TCO Rättsskydd och överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Jönköping som såg annorlunda på saken. Enligt Förvaltningsrätten så var sambandet mellan arbetsmiljön och mannens sjukdom tillräckligt styrkt och de menade därför att det visst rörde sig om en arbetsskada.

Med detta lät sig dock Försäkringskassan inte nöjas varför de överklagade Förvaltningsrättens beslut till Kammarrätten i Jönköping. Kammarrätten konstaterade att utskällningarna ägt rum vid åtminstone ett par tillfällen och att de i laglig mening skulle kunna haft en skadlig inverkan på mannen. Kammarrätten konstaterade dock samtidigt att:

”X (mannen) har upplevt sin närmaste chefs bemötande som kränkande. Detta bemötande synes emellertid ha gällt alla på arbetsplatsen, varför det inte kan anses ha varit fråga om en särbehandling. Det har ofta varit fråga om en bristande uppskattning av X arbetsinsatser.”

Kammarrätten ansåg inte heller att chefens utskällningar eller allmänna bemötande av mannen haft den ”omfattning och intensitet” som vill till för att det hela, i lagens mening,  ska kunna ses som mobbning och/eller trakasserier.

Kammarrätten menade därför att det i detta fall inte rörde sig om en arbetsskada av den typ som skulle gett mannen rätt till livränta varför Försäkringskassan gick vinnande ur striden i Kammarrätten.

Önskar ni rådgivning kring och/eller konkret hjälp med ett ärende som rör arbetsrätt så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

 

 

 

  

 

 

 

Enligt säljaren så skulle det kosta cirka 32 000 kronor att hålla fastigheten med el och uppvärmning. Det visade sig dock kosta cirka 7000 kronor mer vilket resulterade i att köparna får rätt till prisavdrag.

Fastigheten i Eslöv kostade köparna 3,3 miljoner kronor. Efter köpet så upptäckte de fel på fastigheten. Ett av dessa fel utgjordes av en el- och vedkostnad som översteg den kostnad som säljaren uppgivit. De andra felen som upptäcktes bestod bland annat av en vattenledning som frös vilket orsakade en vattenskada samt avsaknad av bygglov för en ombyggnation av ett uterum.

Köparna framställde därför krav om prisavdrag på cirka 380 000 kronor. Säljaren ansåg inte att detta var rimligt och ärendet hamnade därför i tingsrätten som gick på köparnas linje. Köparna fick inte bara rätt till prisavdraget, de fick även rätt till att få sina rättegångskostnader ersatta.

Säljaren överklagade tingsrättens dom till hovrätten som hade en lite annan syn på ärendet. Enligt hovrätten så hade köparna rätt till prisavdraget då kostnaden för el och uppvärmning visat sig överstiga den kostnad som uppgivits av säljaren. Hovrätten höll dock inte med tingsrätten om att detta minskat fastighetens marknadsvärde med 150 000 kronor utan menade att 70 000 kronor var ett rimligare belopp. Utfallet i Hovrätten blev därför att säljaren skulle ersättas med cirka 200 000 kronor. Hovrätten var dock oenig.

Angående avsaknaden av bygglov så ansåg lagmannen att köparna inte kunnat påvisa att det varit nödvändigt i detta fall varför något prisavdrag rörande den delen inte blev aktuellt.

Önskar ni rådgivning kring och/eller konkret hjälp med ett ärende som rör fastighetsrätt så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

Mannen hade ”druckit lite för mycket alkohol” och somnade i sin lägenhet med vattenkranen på. Först då fastighetsjouren ringde på dörren så vaknade han men då hade det redan läckt in vatten i lägenheten under. Mannens hyresvärd tog kontakt med hyresnämnden för att försöka få hyresavtalet upphävt, men fick avslag. Hyresvärden överklagade då till Svea hovrätt där han fick rätt. Den överförfriskade mannens hyresavtal upphörde och han fick med omedelbar verkan flytta därifrån.

I 25 år bodde mannen i lägenheten i Täby. En dag i mars 2017 så hade mannen ”druckit lite för mycket alkohol” och somnade med vattenkranen i köket påslagen. Det hela uppdagades då det läckte in vatten genom taket i lägenheten under mannens. Fastighetsjouren tillkallades, åkte till lägenheten och väckte mannen då de ringde på dörren. Väl inne i lägenheten så kunde de konstatera att mannens underlåtenhet att stänga av kranen hade orsakat en kraftig vattenskada.

Hyresvärden var föga road av det inträffade och tog kontakt med hyresnämnden med förhoppningen att han skulle kunna få mannens hyresavtal uppsagt och att mannen skulle tvingas flytta därifrån. Hyresnämnden gav dock hyresvärden avslag då de ansåg att det var oskäligt att mannen skulle tvingas flytta trots vattenskadan och trots att han i övrigt vanvårdat lägenheten under en längre tid. Detta motiverades med att mannen hade bott i lägenheten länge utan någon tidigare historia av misskötsel. Mannen hade dessutom en fast inkomst och boendestöd från socialtjänsten och ansågs därför ha möjlighet att kunna betala för de skador som uppstått.

Utfallet i hyresnämnden var inte till hyresvärdens belåtenhet varför han valde att överklaga till Svea hovrätt som gjorde en helt annan bedömning. Svea hovrätt menade att risken för att en liknande situation uppstår igen var överhängande och de ändrade därför beslutet från hyresnämnden. Hyresvärden fick alltså rätt vilket innebar att hyresavtalet upphörde och att mannen fick lämna lägenheten med omedelbar verkan.

Önskar ni rådgivning kring och/eller konkret hjälp med ett ärende som rör hyresrätt så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.