Okategoriserade

Samboskapet upphörde och kvinnan flyttade ut. Kvinnan behöll dock nycklarna till parets gemensamma bostad. Med anledning av detta så ansåg mannen att hon haft tillgång till bostaden varför han också ansåg att hon skulle ersätta honom för månadskostnaderna. Både tings- och hovrätten menade dock att det faktum att kvinnan behållit nycklarna inte innebar att hon haft tillgång till bostaden och att hon därför inte behöver ersätta sin före detta sambo.

Den 30-åriga mannen och 27-åriga kvinnan hade varit sambos i drygt två år. De hade införskaffat en bostadsrätt i vilken de bodde gemensamt. Mannen ägde 65% av bostaden och kvinnan resterande 35%.

Då paret bestämde sig för att separera så bodde mannen kvar och kvinnan flyttade ut.

En bodelningsförrättare fick kopplas in för att färdigställa parets bodelning. När detta var gjort så begärde mannen jämkning vid Uppsala tingsrätt.

Som skäl för jämkningen angav mannen bland annat att kvinnan inte överlämnat sina nycklar till bostaden då hon flyttade ut. Hon hade istället behållit dem i 14 månader, vilket mannen ansåg inneburit att hon under denna tid haft tillgång till bostaden. Med anledning av detta så ville mannen ha ersättning för 14 månadsavgifter.

Enligt kvinnan så var det enda skälet till att hon inte överlämnat nycklarna att hon ville kunna komma åt postfacket i trappuppgången.

Uppsala tingsrätt ansåg att det faktum att kvinnan haft nycklarna i besittning inte var detsamma som att hon haft tillgång till bostaden. Utfallet i tingsrätten blev därför att kvinnan inte behövde ersätta några månadskostnader.

Tingsrättens beslut föll inte väl ut hos mannen som därför överklagade till Svea hovrätt. Hovrätten gick dock på samma linje som tingsrätten varför domen fastställdes.

Önskar ni rådgivning kring och/eller konkret hjälp med ett ärende som rör bodelning sambo så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

Dricksvattnet i mannens lägenhet var brunt och mannen valde därför att, på eget bevåg, mer än halvera sin hyra. Mannens tilltag föranledde att hyresvärden gick till hyresnämnden och begärde att mannens hyresavtal skulle upphöra. Hyresnämnden instämde i att det bruna vattnet var att betrakta som en ”brist” i lägenheten men hyresvärden fick likväl rätt och mannen blir nu tvungen att se sig om efter ett annat boende.

Mannen menade att dricksvattnet, med anledning av missfärgningen, var otjänligt som hushållsvatten. Han ansåg sig därför ha rätt att nedsätta sin hyra från 4 405 kronor till 2 150 kronor utan att få detta godkänt av hyresvärden.

Hyresvärden såg inte med blida ögon på mannens självpåtagna hyresreducering och tog därför ärendet till hyresnämnden med krav på att mannen skulle åläggas att flytta. Hyresvärden menade att missfärgningen var något som inte gick att åtgärda och pekade samtidigt på att utförd provtagning visat att vattnet var tjänligt. Den bruna färgen kom sig av att vattnet hade en hög järnhalt, vilket är ofarligt.

Hyresnämndens höll med mannen om att missfärgningen av vattnet var att betrakta som en brist i boendet samt att det kunde ha en negativ inverkan på hyresrättens bruksvärde. Samtidigt menade de att mannen varit fullt medveten om denna brist, som var av bestående karaktär, samt att den inte var möjligt för hyresvärden att åtgärda.

Då det missfärgade vattnet utgjorde en bestående brist i boendet som inte var möjlig att åtgärda, så kunde hyresnämnden konstatera att mannen inte hade haft rätt att hålla inne med någon hyra. Det han istället skulle ha gjort var att omförhandla hyresvillkoren för att på så vis försöka nå en hyresnivå som var rimlig i förhållande till lägenhetens bruksvärde.

Hyresnämnden ansåg därför att mannen ”åsidosatt sina förpliktelser” då han, utan att komma överens med hyresvärden, nedsatt sin hyra. Hyresnämnden gav därför hyresvärden rätt och beslutade att mannen var tvungen att flytta.

Detta beslut föll inte väl ut hos mannen som därför överklagade till hovrätten. Hovrätten avslog dock mannens överklagande varför han förlorade sitt hyreskontrakt och blev tvungen att se sig om efter ett nytt boende.

Önskar ni rådgivning kring och/eller konkret hjälp med ett ärende som rör fastighetsrätt så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

I 14 år har mannen i Kalix haft sin bastu på samma plats. Han blir nu tvungen att flytta på den då Kalix kommun upptäckt att bastun placerats utanför mannens tomt och för nära en strand. Ärendet prövades i Mark- och miljööverdomstolen som gav Kalix kommun rätt.    

År 2003 beviljades mannen bygglov och strandskyddsdispens av Samhällsbyggnadsnämnden i Kalix kommun, något mannen ansökt om för att kunna uppföra en bastu på sin fastighet på Hällskäret invid Bottenviken. Då Kalix kommun handlade ett annat ärende så upptäckte dem att mannens placering av bastun inte var i enlighet med det bygglov och den strandskyddsdispens som mannen hade beviljats.

Samhällsbyggnadsnämnden fattade därför, i maj 2016, beslut om att mannen var tvungen att avlägsna bastun från dess nuvarande plats. I det bygglov som mannen blivit beviljad så framgick det att bastun ej fick anläggas längre bort än 20 meter från fastighetens huvudbyggnad. Mannens placering av bastun visade sig dock ha blivit på ett strandskyddat område som låg mer än 30 meter från huvudbyggnaden.

Mannen överklagade Samhällsbyggnadsnämndens beslut till Länsstyrelsen i Norrbottens län, men fick där avslag. Han tog då ärendet vidare till Mark- och miljödomstolen vid Umeå tingsrätt där han yrkade på ett upphävande av beslutet om bastuflytten.

Enligt mannen så borde han få dispens då han i samband med bastubygget kontaktat  Kalix kommun med önskemål om att bastuns strandnära placering skulle ses över ”i samråd” med en byggnadsinspektör eller en representant från kommunen. Kalix kommun hade då låtit underrätta mannen om att något samråd inte alls behövdes.

Mannen byggde även sin argumentation kring det faktum att flertalet stugor och andra kompletteringsbyggnader i området hade placerats närmare stranden än hans bastu och att några åtgärder från kommunen inte blivit aktuella i de fallen.

Mark- och miljödomstolen gick på mannens linje. De menade att beslutet från Samhällsbyggnadsnämnden ”saknade måttangivelser”. Till beslutet så hade en tomtplatsavgränsning bifogats och domstolen menade därför att beslutet istället skulle tolkas utifrån denna. Denna tomtplatsavgränsning var dock inte heller den till domstolens belåtenhet då den ansågs vara en ”grov skiss” och därmed inte tydligt kunde påvisa att bastun de facto hade uppförts utanför angiven avgränsning. Domstolen drog därav slutsatsen att placeringen av bastun inte hade medfört en utökad hemfridszon.

Ärendet hamnade slutligen i Mark- och miljööverdomstolen vid Svea hovrätt där det dock gick sämre för mannen. Mark- och miljööverdomstolens bedömning av utredningen kring ärendet blev en annan än Mark- och miljödomstolens, då de kom fram till att bastuns placering ”i huvudsak” varit utanför tomtplatsavgränsningen.

Beslutet från Samhällsbyggnadsnämnden i Kalix kommun står därmed fast och mannen blir därför tvungen att efter 14 år flytta på sin bastu.

Önskar ni rådgivning kring och/eller konkret hjälp med ett ärende som rör fastighetsrätt så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

 

I dagsläget så har Diskrimineringsombudsmannen (DO) enbart möjligheten att använda sig av vitesförelägganden gentemot arbetsgivare som diskriminerar. DO är inte nöjd med detta och anser att det skulle ”ge en starkare signal om allvaret i frågorna” om de istället fick möjligheten att använda sig av straffavgifter och tvångsåtgärder. 

Åtgärden som idag står till DO:s förfogande består av att, via nämnden mot diskriminering, begära ett vitesföreläggande då arbetsgivare åsidosätter sitt lagstadgade ansvar att motverka och stävja trakasserier och diskriminering.

DO anser dock att denna åtgärd är otillräcklig och önskar därför få möjligheter, liknande dem som exempelvis Datainspektionen och Konkurrensverket har, att meddela sanktioner som näringsförbud, ålägganden, böter och straffavgifter.

DO menar att deras nuvarande möjlighet med vitesförelägganden syftar till att ”tjäna som påtryckning för en viss aktör att vidta vissa specificerade åtgärder inom en viss tid”. En sanktion skulle däremot, enligt DO, ha en avskräckande verkan och den skulle dessutom kunna utfärdas per omgående då en överträdelse sker.

Därutöver så menar DO att Sverige inte följer EU-rättens villkor som säger att sanktioner ska vara ”effektivt avskräckande för den som diskriminerar”, så länge som DO:s möjligheter förblir oförändrade.

DO önskar också få möjligheten att kunna ta ett ärende till domstol och kräva arbetsgivare på skadestånd även i de fall där det inte finns någon specifik skadelidande, en möjlighet de idag saknar. Sanktionsmöjligheterna idag bygger på att en skadelidande går att identifiera, menar DO.

DO:s motivering till detta är att mycket av det som diskrimineringslagen förbjuder är av ”en mer strukturell karaktär”, vilket innebär att begångna överträdelser drabbar ett stort antal personer på en arbetsplats och inte enbart en enskild. Det kan handla om saker som en systematiserad lönediskriminering, brister i den fysiska tillgängligheten i lokaler samt krav för anställning som är diskriminerande.

DO menar också att det finns ett behov av att höja skadeståndsbeloppen till en nivå som verkar avskräckande, något dagens skadeståndsbelopp inte gör.

Önskar ni rådgivning kring och/eller konkret hjälp med ett ärende som rör arbetsrätt så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

 

 

 

 

Mannen köpte husbilen och hade planerat att i denna åka på semester till Norge. Husbilen hade dock flertalet fel och semestern till Norge gick därför om intet. Tingsrätten ansåg att säljaren svikligt förlett mannen att köpa husbilen varför köpet ogiltigförklarades. Hovrätten gav dessutom mannen rätt till ersättning med anledning av den inställda Norgeresan. 

Husbilen utannonserades på Blocket med löften om att den skulle vara ”helt nybesiktigad och fullständigt genomgången”. Den pensionerade mannen slog därför till och köpte husbilen för 59 000 kronor. Det visade sig dock att husbilen hade flertalet fel i form av bland annat en icke-fungerande parkeringsbroms samt fel på registreringar. Mannen ilsknade därför till och stämde säljaren i Tingsrätten.

Tingsrätten ogiltigförklarade köpet och stödde sig på konsumentköplagen då de menade att säljaren rimligen borde ha insett att mannen blivit svikligen förledd att köpa husbilen. Detta då säljaren på yrkesmässig basis sålde husbilar.

Utfallet i tingsrätten blev därför att säljaren tvingades återbetala mannen de 59 000 kronorna samt därutöver bekosta att bilen fraktades bort från mannens fastighet. Mannen hade dock även begärt ersättning för den uteblivna Norgeresan, men det ansåg tingsrätten inte att han hade rätt till.

Ärendet hamnade sedan i hovrätten som hade en lite annan syn på saken. Hovrätten menade att det faktum att mannen fick ställa in Norgeresan utgjorde en ersättningsgill följdförlust och stödde sig i sin bedömning på konsumentköplagen (jfr rättsfallen NJA 1992 s. 213 och NJA 1979 s. 670). Mannen gavs därför rätt till de 10 000 kronor som han begärt i ersättning för den uteblivna resan, då hovrätten ansåg att summan var skälig.

Önskar ni rådgivning kring och/eller konkret hjälp med ett ärende som rör köprätt så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

 

Regeringen lägger fram ett nytt lagförslag som syftar till att omöjliggöra muntliga avtal då telefonförsäljare, på eget initiativ, ringer upp konsumenter för att försöka förmå dem att ingå distansavtal.

Så som det ser ut i nuläget så är det fullt möjligt för telefonförsäljare att sluta muntliga distansavtal med konsumenter. För att styrka det ingångna distansavtalet så spelas samtalet in och detta förfarande vill nu regeringen sätta stopp för.

Det nya lagförslaget innebär att om telefonsamtalet mellan näringsidkare och konsument utmynnar i att dessa önskar ingå ett avtal, så ska försäljaren bekräfta sitt anbud via en skriftlig handling.

För att avtalet parterna emellan sedan ska betraktas som giltigt så ska det vara ett krav att konsumenten också accepterar näringsidkarens anbud skriftligen.

Om avtal mellan näringsidkare och konsument ingås på annat vis så ska det inte vara att betrakta som giltigt.

Skulle en näringsidkare leverera tjänster eller produkter utan att dessa nya krav har följts, så ska konsumenten inte ha någon betalningsskyldighet för det som levererats eftersom avtalet då tillkommit på ett otillåtet sätt.

Den 1 september 2018 föreslås dessa lagändringar träda i kraft.

Önskar ni rådgivning kring och/eller konkret hjälp med ett ärende som rör köprätt så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

Arbetsgivare har i allt högre utsträckning krävt att arbetssökande ska uppvisa  utdrag ur belastningsregistret inför en anställning. Detta har föranlett att regeringen nu har planer på att förbjuda arbetsgivare att ställa detta som krav.

Mellan 2003 och 2017 så ökade antalet utdrag ur belastningsregistret, som togs ut på egen begäran, från 40 000 till 286 000. Den huvudsakliga orsaken till denna kraftiga ökning anses vara att arbetsgivare i allt högre utsträckning har krävt att arbetstagare ska uppvisa sådana utdrag inför en eventuell anställning.

Med anledning av detta så har regeringen börjat förbereda ett nytt lagförslag som ska hejda denna utveckling som regeringen menar är en konsekvens av arbetsgivares ”långtgående möjligheter att få tillgång till känsliga uppgifter i belastningsregistret på ett sätt som aldrig var avsett”.

Det huvudsakliga syftet med detta lagförslag är att personer som begått brott, men därefter fått ordning på sina liv, ska kunna etablera sig på arbetsmarknaden, vilket dessa register-utdrag i många fall hindrar dem från att göra.

Möjligheten för arbetsgivare att kräva att arbetstagare uppvisar utdrag ut belastningsregistret ska dock finnas kvar för vissa yrkeskategorier där det finns laga stöd för det. Det kan till exempel handla om säkerhetsklassade tjänster eller om jobb inom barnomsorgen.

Lagförslaget ska dock ta bort möjligheten för arbetsgivare, som inte verkar inom dessa specifika områden, att fortsättningsvis kunna kräva utdrag ur belastningsregistret som villkor för att bevilja en anställning.

En särskild utredare har av regeringen fått i uppdrag att utreda frågan närmare och därmed komma fram till när denna lag kan behövas. Utredaren ska redovisa sina slutsatser den senast den 31 januari 2019.

Önskar ni rådgivning kring och/eller konkret hjälp med ett ärende som rör arbetsrätt så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

Regeringen lägger fram ett nytt lagförslag som ska göra det möjligt för arbetstagare i bygg- och anläggningsbranschen att vända sig direkt till entreprenören om de inte har fått ut sin lön. Syftet med lagen är att på ett bättre sätt kunna komma åt oseriösa aktörer. 

Regeringens beslut att införa ett entreprenörsansvar inom bygg- och anläggningsbranschen när det gäller lönefordringar motiveras på följande vis:

– Det är helt oacceptabelt att seriösa och ansvarstagande entreprenörer i bygg- och anläggningsbranschen ska riskera att konkurreras ut av de som fuskar med skatten, struntar i säkerheten eller inte betalar sina arbetstagare den lön de har rätt till, säger arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson (S).

Anledningen till att regeringen lagt fram förslaget är att det i dessa branscher råder ett utbrett fusk. Regeringen påstår dessutom att det i vissa fall rör sig om en rent kriminell verksamhet vilket vållar huvudbry för både arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer inom bygg- och anläggningsbranschen.

Förslaget går i korta drag ut på att om en arbetstagare i någon av dessa branscher inte får ut sin lön så ska denne kunna rikta sina anspråk direkt mot entreprenören, alltså den som anlitat arbetstagarens arbetsgivare. Skulle entreprenören inte vara arbetstagaren behjälplig så ska ansvaret för lönefordringen i andra hand ligga hos huvudentreprenören.

Tanken med det hela är att entreprenörsansvaret ska ha en preventiv verkan och att oseriösa aktörers incitament för att fuska, i och med förslaget, ska minska.

Regeringen vill dessutom att det ska ske noggrannare kontroller av de underentreprenörer som utför arbeten på byggarbetsplatserna för att på så vis ytterligare försvåra för oseriösa aktörer.

Då entreprenörsansvaret uppstår för en entreprenör så vill regeringen göra det möjligt för denne att i efterhand kräva den oseriösa aktören på återbetalning.

Lagförslaget ger också arbetstagaren och arbetstagarorganisationerna rätt till information angående vilka aktörer som ingår i entreprenadkedjan. En underlåtenhet att på ett korrekt sätt dela denna information ska kunna vara skadeståndsgrundande.

Lagförslaget ger även arbetsmarknadens parter möjligheten att fortsättningsvis, på egen hand, reglera entreprenörsansvaret i kollektivavtal. Om så sker så ska denna reglering gå före lagen.

Regeringen föreslår även att entreprenörsansvaret ska gälla alla arbetstagare oavsett om de är inhemska eller utstationerade.

Den 1 augusti i år är det tänkt att den nya lagen ska träda i kraft.

Önskar ni rådgivning kring och/eller konkret hjälp med ett ärende som rör lönefordran så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

Kvinnan ingick ett avtal med Triple Talent AB avseende pianolektioner. Efter en första prova-på-lektion så bröt dock kvinnan armen och fann det därför tvunget att avboka pianolektionerna. Triple Talent AB ansåg dock att kvinnan var bunden till avtalet, att hon inte följde det och att hon därför skulle betala för lektionerna, armbrottet till trots. Hovrätten menade däremot att armbrottet utgjorde en oförutsedd händelse och att en analog tillämpning av konsumentköplagen innebar att armbrottet inte skulle kunna ligga kvinnan till last.

Avtalet mellan kvinnan och Triple Talent AB skrevs under den 15 juli 2016. Bolaget hävdade att det faktum att kvinnan undertecknat avtalet innebar att avtalet också blev bindande. Kvinnan hade därmed, enligt bolaget, förbundit sig att betala 1 313 kronor månatligen för grupplektioner i piano som hölls på onsdagar från och med augusti månad. Bolaget hävdade också att det framgick tydligt i avtalet att en eventuell avbokning skulle ske innan den 15:e månaden innan beställaren ville att avtalet skulle upphöra.

Den 20 juli, fem dagar efter att kvinnan undertecknat avtalet och efter att hon haft en prova-på-lektion, så meddelade hon bolaget att hon ansåg att nivån i gruppen var för hög för henne. Hon meddelade därefter också att en anställning och ett armbrott förhindrade henne att fullfölja kursen. Kvinnan menade att det varit omöjligt för henne att säga upp avtalet innan den 15:e eftersom prova-på-lektionen hölls först den 20:e. Enligt kvinnan så var det därför orimligt att hon skulle behöva betala för lektionerna i augusti varför hon inte betalade fakturan.

Ärendet hamnade inledningsvis i tingsrätten som gav bolaget rätt. Detta innebar bland annat för kvinnans del att hon skulle betala fakturan för augusti månad som låg på 1 313 kronor. Då hovrätten såg över ärendet så blev utfallet dock ett annat.

Hovrätten menade att det, precis som bolaget hävdade, rörde sig om ett bindande avtal. Eftersom tvisten handlar om utbildning så är dock Konsumenttjänstlagen (KtjL) inte direkt tillämplig, dock ansåg hovrätten att den kunde tillämpas analogt. Detta innebär att den specifika frågan inte är direkt reglerad i lag och att man då får utgå från lagreglering på liknande områden. Hovrätten drar därför slutsatsen att kvinnan enligt 42 § KtjL inte gjort fel då hon avbeställde augusti månads lektioner trots av hon avbeställde efter den 15 juli och att hon därmed inte följt avtalet.

Hovrätten hänvisade till 42 § andra stycket i KtjL då de nekade bolaget ersättning för den förlust som uppkommit då bolaget inte tagit andra uppdrag på grund av att kvinnan inte avbeställde enligt avtalet. Det faktum att kvinnan bröt armen innebar att hon rent praktiskt inte skulle kunna fullfölja lektionerna och hon skulle därför gå miste om själva syftet med tjänsten. Då armbrottet utgjorde en oförutsedd omständighet så var detta något som inte skulle kunna ligga henne till last. Enligt 42 § första stycket KtjL så skulle dock bolaget ersättas för det arbete som, avbeställningen till trots, behövde utföras.

Enligt kvinnan så hade bolaget även ändrat i avtalet efter det att hon undertecknat det genom att, utan hennes vetskap eller medgivande, lagt till ytterligare text. Hovrätten ansåg dock inte att kvinnan kunnat göra det övervägande sannolikt att så hade skett.

Önskar ni rådgivning kring och/eller konkret hjälp med ett ärende som rör köprätt så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

 

 

 

En man anlitade Janke Bygg för hjälp med att lägga om sitt tak. När Janke Bygg fakturerade mannen så ville han inte betala. Mannen menade att det överenskomna timpriset överskreds i fakturan, att tidsåtgången var för hög samt att han rimligen skulle ha rätt till ett prisavdrag för fel. Det hela utmynnade därför i en rättslig tvist.

Enligt Janke Bygg så hade dem kommit överens med mannen om att debiteringen för omläggningen av mannens tak skulle ske på löpande räkning där timkostnaden skulle vara 223 kronor exklusive moms.

Då Janke Bygg skickade sin faktura till mannen så ansåg mannen att fakturan var felaktig och han ville därför inte betala enligt fakturan.

Mannen menade att överenskommelsen med Janke Bygg var en timkostnad om 120 kronor och han menade vidare att de 330 timmar som Janke Bygg fakturerat var alldeles för mycket. Därutöver så ville mannen ha prisavdrag för fel.

Ärendet gick igenom både tings- och hovrätten. Dessa två instanser var eniga om att en rimlig tidsåtgång för arbetet med taket skulle vara 181 timmar, att vissa fel hade begåtts samt att en takläggare normalt debiterar cirka 450 kronor i timmen för en takomläggning. Därutöver så skiljde sig dock tingsrättens och hovrättens bedömningar åt.

Tingsrätten gick på mannens linje och menade att han kunnat uppvisa att det överenskomna priset varit 120 kronor i timmen.

Hovrätten gick däremot på Janke Byggs linje och menade att ett skäligt timpris var 223 kronor exklusive moms.

Utfallet i ärendet blev därför att mannen dömdes till att betala Janke Bygg 41 000 kronor efter prisavdrag för felen.

Önskar ni rådgivning kring och/eller konkret hjälp med ett ärende som rör köprätt så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.