Okategoriserade

Den 93-åriga kvinnan undertecknade i september 2011 ett testamente. 2012 fick kvinnan en demensdiagnos. Testamentet gav upphov till en arvstvist där en av parterna hävdar att kvinnan, redan då hon undertecknade testamentet i september 2011, var under påverkan av demens. Ett minnestest visade på att hon redan i september 2011 var ”förvirrad”. Hovrätten konstaterar dock att det inte med säkerhet innebär att hon var ”förvirrad” just vid det tillfället då hon undertecknade testamentet.

Kvinnan avled i januari 2015 vid en ålder av 97 år. Två systersöner och en kvinna som var universell testamentstagare (en person som ärver enligt ett testamente) skulle dela på arvet. Den senare kvinnan hade varit sambo med den avlidna kvinnans son samt hjälp henne mycket på ålderns höst.

Den avlidna kvinnan hade upprättat tre testamenten. Det första upprättades år 2001 och enligt detta så skulle systersönerna ärva henne oavkortat.

Testamente nummer två upprättades med hjälp av jurist år 2009. Enligt detta så skulle den andra kvinnan oavkortat ärva den avlidna.

Det tredje testamentet upprättades av den ene systersonen i september 2011 och enligt detta så skulle systersönerna åter ärva allt.

Då kvinnan avlidit så stämde den andra kvinnan systersönerna vid Södertörns tingsrätt. Hon ansåg att testamente nummer två var det gällande och hon begärde därför att få arvet. Detta motiverade hon med att det tredje testamentet var ogiltigt då kvinnan vid tiden för upprättandet hade varit under påverkan av demens samt att detta hade utnyttjats av den ene systersonen.

Den andra kvinnan och systersönerna var överens om att den avlidna kvinnan led av demens i mars 2012, kunde tingsrätten konstatera. En ordentlig diagnos ställdes dock först senare under 2012.

Tingsrätten skrev följande angående att kvinnan skulle ha varit dement vid tidpunkten för upprättandet av testamente nummer tre:

”Den bevisning som har presenterats i den delen är tunn. Det finns några journalanteckningar om att X (den nu avlidna kvinnan) har uppfattats som dement och förvirrad…”

Angående de vittnesmål som skulle påvisa att kvinnan var under påverkan av demens skrev tingsrätten:

”Det går utifrån den bevisning som har lagts fram endast att säga att X var en i vart fall delvis förvirrad äldre kvinna som senare diagnosticerades med demens. Däremot gör utredningen det inte möjligt att säga att X när hon skrev under 2011 års testamente var dement på ett sådant sätt som avses i 13 kap 2 § ärvdabalken.”

Det gick heller inte att styrka att systersonen, på ett otillbörligt sätt, skulle ha utnyttjat kvinnans tillstånd. Tingsrätten menade att detta enbart gick att betrakta som en ”spekulation”. Visst hade systersonen tagit initiativet till att upprätta testamente nummer tre men det kunde inte anses vara orimligt att upprättandet skett i enlighet med kvinnans egen vilja varför tingsrätten gick på systersönernas linje.

Den andra kvinnan lät sig inte nöjas med detta och överklagade därför till Svea hovrätt. Hon lade där fram ny bevisning bestående av ett minnestest som gjorts på den nu avlidna kvinnan.

Hovrätten skrev följande:

”Det minnestest K (käranden) åberopat i hovrätten stärker bilden av att X hade problem med minnet även under den period då testamentet upprättades. Enligt hovrättens mening går det emellertid inte att av minnestestet dra slutsatsen att X alltid var så förvirrad som testresultatet antyder.”

Enligt hovrätten så ”saknas konkreta uppgifter” som kan styrka att den avlidna kvinnan skulle ha utnyttjats på ett otillbörligt sätt.

Den andra kvinnan överklagade åter, denna gång till Högsta domstolen som dock fattade beslut om att inte pröva fallet varför hovrättens dom står fast.

Önskar ni rådgivning kring och/eller konkret hjälp med ett ärende som rör arvstvist så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Flickan kände stark oro inför att flytta till sin pappa vilket hovrätten ansåg var ”inte förvånande”. Oron hade rimligen sin grund i att hon inte träffat sin pappa på flera år och att hon dessutom påverkats starkt av sin mammas negativa inställning. Pappan hade sedan två år ensam vårdnad om sin dotter och sina andra två barn men mamman vägrade låta dem flytta till honom. Hovrätten fattade därför beslut om att polis fick kopplas in för att hämta flickan och hennes två syskon.

Pappan fick ensam vårdnad om sina tre barn i februari 2016. Barnen är födda 2008, 2013 och 2015. I domen om ensam vårdnad står att läsa att pappan är ”klart lämpligare som vårdnadshavare” och att möjligheten till gemensam vårdnad betraktats som ”utesluten”.

Barnens mamma var dömd för ringa narkotikabrott samt rattfylleri och hon hade därutöver ”utan rimlig anledning” hållit barnen ifrån deras pappa.

Barnen bodde hos mamman i Skåne och hon vägrade, domen till trots, att låta dem flytta upp till sin pappa i Jämtland. Pappan fick därför ansöka om att låta polisen hämta barnen.

Då ärendet togs upp i Ystads tingsrätt så ansågs mamman inte vara tvungen att lämna över barnen till pappan. Dottern på tio år uppvisade en ”stark oro” över en flytt till sin far, en oro som kunde styrkas av vittnesmål från skolkurator, lärare och socialsekreterare. Det framkom också att två år hade gått sedan flickan sist såg sin pappa och att flickan blivit ledsen och ofokuserad av vårdnadsbeslutet.

Då flickan hade kontakt med socialtjänsten så framkom det att hon på grund av vårdnadsbeslutet utvecklat ett självskadebeteende, sömnsvårigheter samt att hon uppvisade en ovilja att fortsätta leva om hon skulle tvingas flytta ifrån sin mamma.

Enligt tingsrätten så var det inte orimligt att flickan påverkats av mammans negativa inställning till pappan men tingsrätten ansåg samtidigt att sättet som flickan reagerade på var ”utöver vad som kan betecknas som utslag av normal oro vid byte av hem, skola och arbetskamrater för ett barn i hennes ålder”.

Tingsrätten ansåg att det fanns en reell risk för att en polishämtning skulle medföra att flickan skulle må psykiskt mycket dåligt samt att hon skulle kunna komma att skada sig själv fysiskt, varför tingsrätten ansåg att någon polishämtning inte kunde bli aktuell.

Då ärendet hamnade i hovrätten så gjordes dock en annan bedömning. Hovrätten såg det som ”inte förvånande” att flickan reagerade som hon gjorde. Detta mot bakgrund av mammans negativa inställning samt då hon på flera år inte fått träffa sin pappa.

Hovrättens beslut blev därför att samtliga tre barn skulle lämnas över till pappan med hjälp av polis vilket hovrätten ansåg ”inte är oförenligt” med vad som kan anses vara det bästa för barnen, de eventuella negativa konsekvenserna av en sådan åtgärd till trots.

Hovrättens beslut grundade sig också på att mamman ”hyser en stark ovilja” mot att låta barnen ha kontakt med sin pappa. Hon hade dessutom, då vårdnadsdomen vunnit laga kraft, initierat en ny vårdnadsprocess med syftet att själv få ensam vårdnad vilket i hovrättens ögon var ”närmast som ett missbruk av talerätten i syfte att förhala en verkställighet”.

Hovrätten menade att det var ”uppenbart att verkställighetsbeslutet skulle bli utan verkan” om inte polis kopplades in för att överföra barnen till pappan. De ansåg dock att medlingsförsök först skulle göras för att försöka förmå mamman att frivilligt överlämna barnen.

Mamman ansåg att hovrättens beslut var felaktigt och överklagade därför till Högsta domstolen. Högsta domstolen fattade dock beslut om att inte meddela prövningstillstånd varför hovrättens avgörande står sig.

Önskar ni rådgivning kring och/eller konkret hjälp med ett ärende som rör vårdnadstvist så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

 

 

Pappan skänkte en jordbruksfastighet som gåva till sin dotter men behöll samtidigt nyttjanderätten. Han tecknade sedan ett hyresavtal med en familj avseende ett bostadshus på fastigheten. Det hade han inte rätt att göra enligt hovrätten.

2007 överlät pappan jordbruksfastigheten till sin dotter men behöll nyttjanderätten. Fem år senare, 2012, så ingick mannen ett avtal med en familj avseende uthyrning av ett bostadshus på fastigheten. Då familjen efter en tid upptäckte att det var mannens dotter som ägde fastigheten så började de betala hyran till henne och en hyrestvist tog vid.

Efter tre års tvistande parterna emellan så fick mannen nog och tog ärendet vidare till Jönköpings tingsrätt där han stämde familjen på 150 000 kronor i utebliven hyra.

Frågan som uppstod i tingsrätten var då om nyttjanderätten även inbegrep att mannen skulle ha rätt att hyra ut huset. Tingsrätten pekade på att Högsta domstolen i ett snarlikt fall hade ansett att nyttjanderättshavaren, då det gäller partiella nyttjanderätter, ska ha rätt att överlåta sin nyttjanderätt.

Själva gåvobrevet ansåg tingsrätten däremot vara otydligt formulerat då det inte klart och tydligt framgick vad mannen som nyttjanderättshavare skulle ha för rättigheter. Vad som däremot tydligt framgick var att dottern inte ansåg att gåvobrevet gav pappan rätten att hyra ut bostadshuset.

Tingsrätten menade att dottern rimligen skulle äga rätten att fatta beslut rörande fastighetens nyttjande då hon var ensam ansvarig för fastighetens löpande kostnader. Mot bakgrund av detta så ansåg tingsrätten att hyresavtalet som pappan tecknat med familjen var att betrakta som ogiltigt.

Mannen fann sig inte i detta och överklagade därför domen till Göta hovrätt som gick på samma linje som Jönköpings tingsrätt. Hovrätten menade också att det i detta fall inte rör sig om någon partiell nyttjanderätt.

Hovrätten menade istället att jordabalkens allmänna huvudregel, som säger att fastighetsägarens godkännande krävs för att en nyttjanderättshavare ska kunna hyra ut sin nyttjanderätt, var tillämpbar i detta fall. Hovrätten ansåg därutöver, precis som tingsrätten, att gåvobrevet var otydligt formulerat.

Sammantaget så bidrog dessa omständigheter till att pappan även förlorade i hovrätten.

Önskar ni rådgivning kring och/eller konkret hjälp med ett ärende som rör fastighetsrätt så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.      

Trots ett förvärrat säkerhetsläge så konstaterar Migrationsdomstolen att det inte finns något som förhindrar att Sverige utvisar en 14-årig pojke till Afghanistan. Migrationsdomstolen menar också att pojkens efterforskningar kring vad som hänt hans familj har varit otillräckliga.

Den 14-årige pojken blev nekad permanent uppehållstillstånd av Migrationsverket. Pojken valde då att överklaga Migrationsverkets beslut till Migrationsdomstolen i Stockholm.

Migrationsdomstolen slog fast att utlänningslagens bestämmelse om ”barnets bästa” särskilt ska beaktas. Migrationsdomstolen konstaterade också att de förhållanden som råder i Gharabagh i Ghazniprovinsen, som pojken kom ifrån, inte var såpass allvarliga att pojken kunde anses ha ett skyddsbehov.

Migrationsdomstolen skriver att:

”Även om säkerhetssituationen i Afghanistan har förvärrats ytterligare det senaste året bedömer migrationsdomstolen att de allmänna förhållandena i Ghazni, och övriga provinser i Afghanistan frånsett Helmand och Uruzgan, inte är så allvarliga att alla som befinner sig där eller alla som återvänder dit riskerar att utsättas för skyddsgrundande behandling.”

Enligt Migrationsdomstolen så är alltså risken för att pojken utsätts för ”skyddsgrundande behandling” i sin hemprovins obefintlig. De pekar också på att barn inte utgör en ”viss samhällsgrupp” enligt utlänningslagen varför pojken inte kan betraktas som flykting mot bakgrund av detta. Inte heller det faktum att pojken är shiitisk hazar kan anses utgöra en grund för att bevilja pojken status som flykting.

Om detta skriver Migrationsdomstolen:

”Även om situationen är svår för hazarer bedömer migrationsdomstolen att förhållandena ändå inte är sådana att shiitiska hazarer generellt riskerar att utsättas för förföljelse vid ett återvändande till Afghanistan”

Pojken ansågs heller inte ha kunnat visa upp att han bedrivit tillräckliga efterforskningar ”avseende familj och släkt i Afghanistan”.

Migrationsdomstolen skriver:

”Av Migrationsöverdomstolens avgörande MIG 2015:23 framgår att det bör kunna krävas att ett barn deltar i arbetet med att utreda möjligheterna till återvändande till hemlandet i den utsträckning som dess ålder och mognad tillåter samt beroende på hur situationen i landet ser ut.”

Inte heller pojkens ”antagande att hans släktingar lämnat Afghanistan med anledning av det försämrade säkerhetsläget” ansåg Migrationsdomstolen vara tillräckligt för att påvisa att han sannolikt stod utan nätverk i sitt hemland.

Migrationsdomstolen skriver om detta att:

”Migrationsdomstolen anser att X (pojken) har svarat kortfattat på de frågor som han fått under den muntliga förhandlingen och att de uppgifter han lämnat har varit vaga och detaljfattiga och bitvis även motstridiga… Även med beaktande av hans ålder och mognad anser domstolen att han bör kunna redogöra mer detaljerat om sitt liv i Afghanistan. Han har inte heller – enligt domstolens mening – kunnat lämna någon godtagbar förklaring till denna brist.”

Migrationsdomstolen bedömer heller inte att pojken skulle ha ett ”ömmande behov” av att stanna i Sverige då domstolen ansåg att den korta tid han vistats här omöjligt kunde innebära att han kunnat skaffa sig någon anknytning till Sverige.

Mot bakgrund av allt ovan nämnda så avslog därför Migrationsdomstolen pojkens överklagan och fattade istället beslut om att utvisa honom. En av Migrationsdomstolens ledamöter ansåg dock att det förelåg ömmande omständigheter och var därmed skiljaktig.

Önskar ni rådgivning kring och/eller konkret hjälp med ett ärende som rör migrationsrätt så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

I samband med en villaaffär som genomfördes i Bromma år 2013 så presenterades en frågelista för köparen. Av denna så framgick det att dränering runt villan var utförd. Svea hovrätt ansåg dock att frågelistan inte innehöll någon utfästelse om att nämnd dränering skulle ha utförts fackmässigt och Högsta Domstolen har fattat beslut om att ej pröva fallet.

Ett kraftigt regn fick till följd att vatten trängde upp genom golvbrunnarna i husets källare. Detta inträffade cirka ett år efter att köpet genomfördes. Köparen påbörjade då arbetet för att åtgärda problemet och i samband med detta så kopplades en besiktningsman in som kunde konstatera att dräneringen var bristfälligt utförd.

Mot bakgrund av besiktningsmannens konstaterande så bestämde sig köparen för att stämma säljaren vid Solna tingsrätt. Köparen begärde en nedsättning av köpeskillingen på en halv miljon kronor då köparen menade att ”särskilda utfästelser avseende dräneringen” hade gjorts av säljaren. Köparen motiverade sin begäran med frågelistan i vilken det framgick att dränering hade utförts på tre sidor av huset 2012/2013 samt att den fjärde sidan var besiktigad och godkänd av en fackman. Köparen hade dessutom upptäckt ett hål som var ”lagat” med frigolit i vägg nummer fyra vilket säljaren ställde sig frågande till.

Säljaren å sin sida hävdade att köparen hade fått förklarat för sig och förstått att någon fackman inte varit inkopplad för att utföra dräneringen – dräneringen var utförd av säljaren själv. Säljaren menade därför att upplysningen om dräneringsarbetet skulle ses som ett skäl för köparen att närmare undersöka saken och inte som en utfästelse, som köparen hävdade.

Solna tingsrätt kunde konstatera att det inte var tal om någon fackmässigt utförd dränering samt att både dräneringen och hålet i väggen var att betrakta som dolda fel. Tingsrätten ansåg också att köparens undersökningsplikt var uppfylld även om den reducerats något till följd av säljarens uppgifter rörande dräneringen. Utfallet i tingsrätten blev därför att säljaren skulle ersätta köparen med drygt 300 000 kronor.

Säljaren valde att överklaga tingsrättens dom till Svea hovrätt som hade en annan syn på saken. Hovrätten menade att säljaren inte hade gjort någon utfästelse om att dräneringen skulle vara fackmässigt utförd. De menade också att då besiktningsmannen enbart undersökt dräneringen i den fjärde väggen så kunde det inte betraktas som konstaterat att dräneringen var felaktig i övrigt. De menade att endast hålet i väggen var ett konstaterat fel samt att 7500 kronor var en rimlig ersättning.

Hovrätten skrev följande:

”När det gäller vad parterna har avtalat skriftligen framgår det tydligt av köpekontraktet att den därtill bilagda objektbeskrivningen och frågelistan är del av avtalet.”

Hovrätten motiverade även sitt beslut med de uppgifter i objektsbeskrivningens åtgärdslista som sade att: ”Utfört dränering på 3 sidor av huset, den fjärde besiktigad av fackman och godkänd”.

Om detta skrev hovrätten att:

”Uppgiften att dränering utförts på tre sidor av huset under åren 2012-2013 är enligt hovrätten tillräckligt preciserad för att utgöra en enuntiation. K (köparen) ska därmed kunna räkna med att en dränering av tre sidor faktiskt har skett den angivna tidsperioden.”

”Uppgiften i fråga lämnar däremot ingen information om på vilket sätt dräneringen utförts, t.ex. om arbetet har utförts av fackman eller av säljarna själva, vilket skulle kunna ge ledning för vilken kvalitet på själva dräneringsarbetet som K kunnat utgå från.”

Enligt den med köpekontraktet bifogade frågelistan så har säljarna svarat ”delvis parallellt med fackman” på frågan ”har du själv utfört, utöver sedvanligt underhåll, om- tillbyggnads- eller reparationsarbeten på byggnaden/erna”.

Mot bakgrund av det svaret så menade hovrätten att några särskilda slutsatser inte kunde dras gällande på vilket sätt dräneringen hade utförts. Om detta skrev hovrätten att:

”Att säljaren i frågelistan svarat nej på frågan om det har observerats eller finns misstanke om brister/fel i byggnadens dränering m.m. innebär – som framgår även av den inledande texten i frågelistan – ingen utfästelse och saknar betydelse för felbedömningen.”

I och med detta så gick köparen förlorande ur rättegången. Köparen dömdes att betala säljaren 250 000 kronor för säljarens rättegångskostnader. Köparen överklagade hovrättens dom till Högsta domstolen som beslutade att inte ta upp fallet för prövning varför hovrättens dom blev det slutgiltiga utfallet.

Önskar ni rådgivning kring och/eller konkret hjälp med ett ärende som rör fastighetsrätt så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

 

 

 

Migrationsverket nekade en asylsökande man att själv få välja en specifik advokat som offentligt biträde. Migrationsverket stödde sitt nekande på att advokaten ifråga var uppbokad så till den grad att ärendet skulle komma att fördröjas med fyra månader. Den asylsökande mannen överklagade Migrationsverkets beslut till Migrationsöverdomstolen som gav mannen rätt.

Då Migrationsverket nekade mannen att företrädas av den advokat han själv begärt så förordnades ett annat offentligt biträde. Mannen kunde inte acceptera detta och överklagade därför beslutet till Migrationsdomstolen i Göteborg som gav mannen avslag på hans överklagande.

Migrationsdomstolen ansåg att det förelåg ”särskilda skäl” då ärendet skulle fördröjas med fyra månader om mannen skulle företrädas av den advokat han själv begärt. Migrationsdomstolen ansåg därför också att Migrationsverket haft rätt i att både neka mannen det ombud hans önskade men även i att utse ett annat.

Mannen överklagade Migrationsdomstolens beslut till Migrationsöverdomstolen som delvis hade en annan syn på saken. Migrationsöverdomstolen höll med om att det kan finnas särskilda skäl att neka ett begärt ombud eftersom det är viktigt att ärenden avgörs inom en rimlig tid.

Migrationsöverdomstolen konstaterade dock också att ”det fria biträdesvalet” är en mycket viktig princip och att inskränkningar av denna princip endast bör göras om det kan anses föreligga starka skäl.

I slutändan blir det en avvägningsfråga mellan två viktiga principer.

Migrationsöverdomstolen kunde konstatera att mannen, redan då han begärde sin advokat, hade fått vänta i ett drygt år på en prövning av sin asylansökan varför de ansåg att det var viktigt att processen inte drog ut mer på tiden än vad som var nödvändigt.

Migrationsöverdomstolen konstaterar samtidigt att:

”Här måste också beaktas att X (mannen) redan hade etablerat kontakt med och kände förtroende för den advokat som han önskade få förordnad. X har också uppgett att han godtar den fördröjning av handläggningen som ett förordnande av A (advokaten) skulle medföra.”

Med anledning av detta så ansåg Migrationsöverdomstolen att fördröjningen av ärendet inte utgjorde några ”särskilda skäl” samt att det viktigaste var att mannen fick företrädas av den advokat han begärt och kände förtroende för.

Migrationsöverdomstolen konstaterar också att:

”Migrationsverket har numera förordnat ett annat offentligt biträde för X. Det ankommer på Migrationsverket att vidta de åtgärder som följer av denna dom.”

Önskar ni rådgivning kring och/eller konkret hjälp med ett ärende som rör migrationsrätt så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

 

 

Mannen förde månatligen över pengar till sin ex-frus advokat under 14 års tid. Pengarna som utgjorde det underhållsbidrag som mannen skulle betala skulle sedan advokaten föra över till ex-frun, vilket aldrig skedde. Kronofogden fick kopplas in och utmätning av advokatens klientmedelskonto fick göras. Advokaten fick även en varning av Advokatsamfundets disciplinnämnd. 

De tidigare makarna separerade år 2002. Separationen åtföljdes av en vårdnadstvist i vilken advokaten företrädde kvinnan. Vårdnadstvisten avgjordes slutligen i hovrätten år 2007. Mannen hade varje månad fört över pengar motsvarande underhållsbidraget till advokatens klientmedelskonto men fick trots detta krav från Försäkringskassan som hade betalat ut bidragsförskott till kvinnan.

Mannen bestred kraven med hänvisning till insättningarna han hade gjort till kvinnans advokat men kraven gick trots detta vidare till Kronofogden.

Advokaten hävdar i sitt yttrande till disciplinnämnden att mannen ska ha varit fullt införstådd i att han inte med ”befriande verkan” kunde betala underhållsbidraget via advokatbyrån. Kronofogden gjorde vid tre separata tillfällen utmätningar av advokatbyråns klientmedelskonto med anledning av det bidragsförskott som Försäkringskassan betalat ut.

Advokaten pekade också på en korrespondens med mannen från 2011. I denna frågade mannen om underhållsbidraget hade vidarebefordrats till kvinnan vilket advokaten hade besvarat med att pengar enbart hade överförts till Kronofogden.

Advokaten får nu en varning av Advokatsamfundets disciplinnämnd. Motiveringen till nämndens beslut lyder som följer:

”Av utredningen framgår att det uppdrag, i vilket A (advokaten) företrätt K (kvinnan) mot M (mannen) sedan många år är avslutat. Nämnden konstaterar att det under sådana förhållanden har ålegat A att, genom omedelbar återbetalning till M, se till att han inte haft dennes medel på ett klientmedelskonto.”

”Nämnden konstaterar vidare att A borde ha varit mer aktiv med att söka förhindra att M överförde pengar till advokatbyråns klientmedelskonto och att han borde ha varit tydligare i sin information härom till M.

Mot bakgrund av den långa tid som förflutit anser nämnden att advokatens agerande innebär ett ”allvarligt åsidosättande”, varför advokaten nu tilldelats en varning.

Önskar ni rådgivning kring och/eller konkret hjälp med ett ärende som rör underhållsbidrag så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

 

 

  

Pappan fick i hovrätten ensam vårdnad om sin treåriga dotter trots att dottern bott hela sitt liv hos sin mamma. Den huvudsakliga anledningen till utfallet var att pappan ansågs ha mer ”traditionella värderingar” avseende bland annat vaccinering och kost och därmed större möjligheter att ge dottern en trygg och stabil uppväxtmiljö.

De två föräldrarna hamnade i en vårdnadstvist gällande deras treåriga dotter. Tingsrätten ansåg att det bästa för dottern vore om föräldrarna hade gemensam vårdnad. Varken mamman eller pappan höll med om detta varför båda överklagade tingsrättens dom till hovrätten med krav om ensam vårdnad.

Både mamman och pappan ansåg att de samarbetssvårigheter de hade i praktiken skulle omöjliggöra en gemensam vårdnad. Enligt pappan så var mamman inte en lämplig vårdnadshavare då hon haft ”delvis avvikande åsikter från övriga samhället när det gäller vaccinering, sjukvård, medicinering och mathållning”.

Hovrätten höll inte med pappan om att mammans åsikter skulle kunna medföra risker för dottern och hovrätten ansåg därmed inte att mamman skulle vara olämplig som vårdnadshavare. Däremot så kunde hovrätten konstatera att de samarbetssvårigheter som rådde föräldrarna emellan var såpass allvarliga att en gemensam vårdnad inte hade varit det bästa för dottern.

Hovrätten menade att mamman visst kunde tillgodose dotterns behov när dottern bodde hos henne, men menade samtidigt att en flytt till pappan inte hade varit särskilt problematisk för dottern då de två hade en nära och bra relation. Det var alltså pappans ”traditionella värderingar” avseende bland annat kost och vaccinering som till slut gav pappan ensam vårdnad om dottern. Detta då hovrätten ansåg att dessa ”traditionella värderingar” gav bäst förutsättningar för att säkerställa att dottern får en trygg och stabil uppväxtmiljö.

Önskar ni rådgivning kring och/eller konkret hjälp med ett ärende som rör vårdnadstvist så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

 

 

Vårdnadstvisten utmynnade i att pappan, våren 2015, fick ensam vårdnad om sin dotter. Istället för att följa domen så vägrade mamman att lämna över dottern till pappan och hon valde dessutom att anmäla pappan för misshandel. Både tingsrätten och hovrätten ansåg dock att mamman ljög om misshandeln varför mamman dömdes för falsk tillvitelse och HD har fattat beslut om att ej pröva fallet.  

Våren 2015 så utmynnade vårdnadstvisten i att pappan tilldömdes ensam vårdnad. Tre månader efter att domen föll så hade mamman fortfarande inte överlämnat dottern till pappan. Pappan tog då med sig två vittnen – sin nya sambo och en granne – och åkte till mamman för att hämta sin dotter.

Väl på plats hos mamman så vägrade hon fortsatt att lämna över dottern. Pappan ringde polisen som åkte ut till mammans bostad där de förklarade för pappan att de inte har befogenhet att ombesörja ett överlämnande.

När polisen samtalade med mamman så påstod hon att pappan och hans granne skulle ha använt sig av våld då de försökte hämta dottern. Som stöd för sitt påstående så visade mamman på ett blåmärke på dotterns arm.

Då polisen – enligt mamman – inte visade något intresse av att ta upp en anmälan på platsen så åkte mamman samma kväll till akuten med dottern. Sjukvårdspersonalen ringde efter polis som då upprättade en anmälan om misshandel.

Åklagaren ansåg dock att mammans påstående om misshandeln var ett påhitt och förundersökningen mot pappan lades därför ner. Istället så åtalades mamman vid Örebro tingsrätt för falsk tillvitelse.

I ett förhör med en av de poliser som kallades till mammans hem så framgår följande:

”Enligt mamman hade pappan slagit dottern. Dottern visade upp ett blåmärke på armen. Han fick en konstig känsla av mamman och dottern. Dottern var väldigt fokuserat på blåmärket när mamman var med men kunde inte berätta hur det gått till mer än att pappan gjort det.”

Pappans granne som följt med som vittne förhördes under ed om det påstått inträffade. Grannen berättade att inget våld hade förekommit och tingsrätten ansåg att grannens redogörelse var trovärdig.

”Även om V (vittnet) kom till lägenheten tillsammans med MÄ (mannen) har hon inte någon närmare relation till MÄ eller X (den tilltalade) eller något intresse i saken. Det har inte framkommit, eller ens påståtts, att hon skulle ha någon anledning att medvetet lämna felaktiga uppgifter.”

Örebro tingsrätt fann mamman skyldig till falsk tillvitelse. Hon dömdes till villkorlig dom, 40 dagsböter á 50 kronor samt till att betala skadestånd till pappan på 7000 kronor.

Mamman valde att överklaga till Göta hovrätt som fastställde domen. En av nämndemännen där ansåg dock att det kan finnas en möjlighet att pappans granne inte såg allt som hände mellan mamman och pappan i mammans lägenhet varför denna nämndeman ville ha mamman friad. I övrigt var dock Göta hovrätt enig.

Mamman lät sig inte nöjas med domen och överklagade den därför till Högsta domstolen som beslutade att inte meddela något prövningstillstånd. Domen från Göta hovrätt står därmed fast.

Önskar ni rådgivning kring och/eller konkret hjälp med ett ärende som rör vårdnadstvist så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.

 

 

För ett drygt år sedan tillkom nya regler i diskrimineringslagen avseende arbetsgivares skyldighet att förebygga diskriminering på arbetsplatsen. En enkätundersökning utförd av Diskrimineringsombudsmannen (DO) visar dock att mer än hälften av de tillfrågade arbetsgivarna inte alls är insatta i dessa regler.

Reglerna som infördes den 1 januari 2016 berör arbetsgivares och utbildningssamordnares skyldigheter att ”arbeta förebyggande och främjande för att motverka diskriminering och för lika rättigheter och möjligheter”. Detta arbete omnämns i lagen som ”aktiva åtgärder” och det är ett arbete som ska utföras ”löpande”, enligt DO.

DO:s enkätundersökning visar på att 60 procent av de högsta cheferna och personalcheferna inte tillgodogjort sig dessa nya regler – de kan inte ge ett enda exempel. Därutöver så är det endast 25 procent av de tillfrågade som svarar att dessa nya regler har förändrat deras arbetssätt.

De nya reglerna innefattar bland annat att arbetsgivare ska bedriva ett undersökande arbete för att se om det finns risk för diskriminering och/eller trakasserier på arbetsplatsen. Identifieras risker så skall arbetsgivaren analysera orsakerna till dessa samt genomföra nödvändiga åtgärder, något som mer än hälften de tillfrågade cheferna alltså inte känner till.

– Nu har vi ett bra ramverk för att kunna motverka diskriminering och främja lika rättigheter och möjligheter i arbetslivet. Och nu är det upp till alla arbetsgivare att ta sitt ansvar och leva upp till lagens krav om det ska bli någon förbättring, säger DO Agneta Broberg.

Önskar ni rådgivning kring eller konkret hjälp med ett ärende som rör diskriminering och/eller trakasserier på arbetsplatsen så är ni välkomna att kontakta oss på telefon 0771-955 955 eller e-post info@juridiskradgivning.nu.